Begravningar under europeisk bronsålder
From Wikipedia, the free encyclopedia
Begravningar under europeisk bronsålder hade klara traditioner i begravningsmaterialet. Dessa kan systematiseras i tre distinkta variationer: kremering då liket brändes, obränd begravning under flat mark (utan idag synliga spår ovan jord) och obränd i gravhög eller röse . Men det finns också många lokala variationer. Inom dessa tre övergripande begravningstraditioner finner man stora variationer i olika detaljer. Under tidig bronsålder och mellersta bronsåldern begravdes den döde vanligtvis obränd i en grävd grop utan markering, vad som benämns flatmarksbegravningar eller i en hög eller röse av olika dimensioner. Högbegravningar blev vanligare under mitten av bronsåldern, särskilt i västra och centrala Europa. Under yngre bronsålder var däremot det vanligaste begravningssättet att kremera den döde. Den döde brändes på bål och de brända benen begravdes i en grop (bengrop) eller i en urna (urnegrav). Flera gravar tillsammans bildade brandgravfält eller urnegravfält.
På många platser i Europa är endast få gravar kända. Gravarnas har förstörts under årtusenden, genom att de plöjts sönder, skeletten har lösts upp om marken på platsen hade sur mark. Arkeologernas metoder kan ha stor betydelse då det ibland bara finns färgspår, enstaka tänder eller gravgåvor bevarade av graven. Aktivitetsnivån för arkeologin inom området, det vill säga hur mycket man har grävt påverkar också. Trots eftersökningar på många platser med de allra senaste metoderna har ändå inga bronsåldersgravar påträffats så det finns områden med få fynd.