Trädgårdsstäder i Stockholm
historisk överblick över trädgårdsstäder i Stockholm / From Wikipedia, the free encyclopedia
Stockholms trädgårdsstäders historia började den 30 mars 1904 när stadsfullmäktige beslöt att förvärva Enskede godsets egendom i Brännkyrka socken omfattande 606 hektar land. Här skulle Enskede trädgårdsstad, Stockholms och Sveriges första trädgårdsstad, anläggas. Drivande krafter bakom projektet var politikern och borgmästaren Carl Lindhagen, stadsingenjören Herman Ygberg och planarkitekten Per Olof Hallman. Bakgrunden var den låga bostadsstandarden för arbetarfamiljer och den rådande bostadsbristen vid 1800-talets slut, som trots omfattande byggproduktion av hyreshus i innerstaden inte kunde bemästras.
Att anlägga trädgårdsstäder i Stockholms ytterområden var ett socialt program som skulle skapa billiga och sunda bostäder för arbetarklassen och "mindre bemedlade" utan att blanda in privata vinstintressen. Tomterna uppläts med tomträtt och kreditgivning sköttes av Stockholms tomträttskassa medan Stockholms stads lantegendomsnämnd administrerade och förvaltade områdena.
Stadens trädgårdsstäder hade sin blomstringstid på 1920- och 1930-talen, där stora delar av Stockholms ytterområden bebyggdes med småhus ofta uppförda "med egna händer" genom självbyggeri. Så småningom höjde staden husstandarden vilket självbyggarna inte klarade av. Kring 1930-talets mitt byggdes allt större och dyrare villor på spekulation av enskilda byggmästare, som sedan såldes nyckelfärdiga till en välbärgad medelklass; därmed var den bostadssociala ursprungsidén borta. Södra Ängby betraktas som Stockholms sista av fastighetskontoret planlagda trädgårdsstad.
Trädgårdsstadens idé om småskaligt boende inom ett begränsat utrymme med byggnader i varierande storlek och ett visst utbud av service levde vidare i grannskapsidén som förverkligades efter andra världskriget i bland annat Årsta med Årsta centrum.
Idag är många trädgårdsstäder som uppfördes i Stockholm mellan 1906 och 1940 klassade av Stadsmuseet i Stockholm som byggnadsminnen i Kulturmiljölagen eller skyddade av Riksantikvarieämbetet som riksintresse för kulturmiljövård.