Thérèse Raquin
roman av Émile Zola / From Wikipedia, the free encyclopedia
Thérèse Raquin av Émile Zola gavs ut första gången år 1867 och räknas som Zolas debut- och genombrottsroman. Thérèse Raquin blev vid utgivningen ett slags skandalsuccé i Frankrike och romanen är ett av Émile Zolas mest kända verk. Zolas roman publicerades först som en följetong i den franska tidskriften L'Artiste[1] och boken publicerades i december samma år.
Thérèse Raquin Roman | |
Omslagsbild till Zolas genombrottsroman. | |
Författare | Émile Zola |
---|---|
Originaltitel | Thérèse Raquin |
Originalspråk | Franska |
Översättare | T. Wilson (1884) Göte Bjurman (1911) Ann Bouleau (1964) Eva Mazetti-Nissen (1971) |
Omslagsbild | Hans Gauffin (1995) |
Land | Frankrike |
Genre | Psykologi, naturalism |
Förlag för förstautgåvan | Klassikerförlaget Steniq AB, Norstedts, Natur och Kultur |
Utgivningsår | 1867 |
Först utgiven på svenska | 1884, 1995, 2004 |
Huvudpersoner | Thérèse Raquin, Camille Raquin, Madame Raquin, Laurent |
Kuriosa | Romanen har dramatiserats och filmatiserats ett antal gånger. Boken har även gjorts till både musikal och opera. Émile Zola var 27 år när boken gavs ut. |
Romanen Thérèse Raquin är en naturalistisk skildring av bland annat begär, passion, otrohet, mord, kärlek och hat. Den första svenska översättningen utkom år 1884 och översattes av T. Wilson. Zola ville framhäva sitt verks huvudsyfte som vetenskapligt och studerade den psykologiska delen hos människan, och psykologin var en ny och främmande vetenskap i mitten av 1800-talet. Zolas debutroman var enligt honom själv ett vetenskapligt experiment för hans naturalistiska studier där han ville studera och framhäva människans temperament och hur det påverkade beteendet.[2] 1800-talets temperamentsteori har kopplingar till den medeltida humoralpatologin som var dominerande fram till genombrottet för den moderna medicinvetenskapen under samma tid. Zola beskrev även den parisiska miljön mer realistiskt än vad den traditionellt brukade beskrivas av andra franska författare. Zola ville även visa på hur miljön kunde påverka människans beteenden och handlingar, som till exempel hur fattigdomen, sexualiteten, våldet och sjukdomarna tog sig uttryck hos människan i den miljö som människor vistades i.
Det var med romanen Thérèse Raquin som Émile Zola blev kallad naturalismens fader. Naturalismen kan ses som en vidareutveckling av realismen och beskriver verkligheten på ett detaljerat sätt, likt till exempel Honoré de Balzac men utan för långa detaljerade beskrivningar. Zola lyckades bättre än andra samtida realister med att väva in de naturalistiska beskrivningarna i sin berättelse, som kan läsas i bland annat Thérèse Raquin.[3] Naturalismen tenderar att visa verkligheten genom ett hårt och pessimistisk synsätt,[4] som en motsats till hur romantiken beskriver verkligheten i mer idealiserande drag.
En tid efter publiceringen av romanen valde Zola att omarbeta och anpassa sin roman till en teaterpjäs år 1873. Därmed blev hans roman även det första och medvetet skapade naturalistiska dramat i litteraturhistorien.[5]