släpa

See also: slå på, šlapa, and şlâpa

Swedish

Etymology

From Old Swedish slēpa, from Middle Low German slēpen, from Old Saxon *slēpian, from Proto-West Germanic *slaipijan.

Pronunciation

• Audio:

  (file)

Verb

släpa (present släpar, preterite släpade, supine släpat, imperative släpa)

1. to drag (with difficulty) over a surface
2. (by extension) to move or carry with difficulty, (often) to lug

   släpa på tunga resväskor

   lug heavy suitcases

3. (reflexive) to drag oneself (move strenuously)

   Jag släpade mig ur sängen

   I dragged myself out of bed

   släpa sig till jobbet

   drag oneself to work

4. to tow

Conjugation

Conjugation of släpa (weak)

	active		passive
infinitive	släpa		släpas
supine	släpat		släpats
imperative	släpa		—
imper. plural1	släpen		—
	present	past	present	past
indicative	släpar	släpade	släpas	släpades
ind. plural1	släpa	släpade	släpas	släpades
subjunctive2	släpe	släpade	släpes	släpades
present participle		släpande
past participle		släpad

¹ Archaic. ² Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

• på släp

Related terms

• släp (“trailer”)
• släpig
• släpning

References

• släpa in Svensk ordbok (SO)
• släpa in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• släpa in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)