Ångturbin
maskin / From Wikipedia, the free encyclopedia
Ångturbin är en maskin som omvandlar den termiska energin och rörelseenergin i trycksatt vattenånga till en mekanisk rotationsrörelse. Uppfinnandet av ångturbinen i modern tappning har tillskrivits engelsmannen Charles Algernon Parsons 1884, som 1889 grundade C. A. Parsons & Co. i Newcastle (England) för att börja tillverka ångturbiner enligt hans koncept. De matematiska sambanden kring ångturbiner formulerades kring sekelskiftet 1900 av ingenjören Aurel Stodola (1859–1942), sedermera professor i strömningsmekanik, verksam vid Polytechnikum i Zürich.
Ångturbiner kännetecknas liksom andra ångmaskiner av yttre förbränning till skillnad från gasturbiner där förbränningen sker internt. Man skiljer mellan aktions- och reaktionsångturbiner. I aktionsångturbinen sker ångans expansion huvudsakligen i fasta munstycken eller ledskenekanaler medan i reaktionsångturbinen expansionen till stor del sker även i de roterande skovelkanalerna.
Föregångaren till ångturbinen uppfanns redan 100 år f.Kr., men det var först under senare delen av 1800-talet som den började användas kommersiellt. Den ersatte snart ångmaskinen (definierad som en kolvmaskin med yttre förbränning), som hade betydligt sämre verkningsgrad (10% – 20%), och används idag främst i maskiner för produktion av elektrisk energi och för fartygsdrift.
Ångturbinen tar vid där dieselmotorn inte räcker till med avgivna effekter i området från 1 MW upp till 1 800 MW (motsvarande 1 360 hk – 2 448 000 hk) och används framförallt i kraftverk för att driva el-generatorer. Ångturbiner i kraftverk för produktion av elektricitet där ångan genereras genom upphettning av vatten genom atomklyvning av uran eller förbränning av kol tillhör de mest avancerade formerna av ångturbiner med de högsta avgivna effekterna.