Bön (kristendom)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Bönen är inom kristendomen dialogen mellan den troende och Gud. Bönen kan ske på flera olika sätt, fast sker dock nästan alltid "i Jesus namn", det vill säga att den som ber åberopar sig på Jesus, enligt kristen tro Guds son och den utlovade Kristus/Messias. En vanlig modell för kristen bön är Herrens bön (Vår Fader) som tillsammans med Jesusbönen används i nästan alla samfund.
Den kristna bönen är först och främst inte begär och krav på Gud, utan hjärtats samtal med Gud. Den som ber befinner sig inför Gud och får tala med honom, vilket kan ske både med och utan ord. En kristen kan tala med Gud om allt och be allt som hjärtat önskar, till exempel om förlåtelse eller hjälp i svåra situationer. Den kanske viktigaste delen av bönen är att visa tacksamhet inför Gud. Vissa böner kan emellertid sakna individualistiskt perspektiv och tros ske i gemenskap med alla kristna i himlen och på jorden. Även den enskilda andakten är en form av bön, tillsammans med kyrkan. Därför är också förbönen central, det vill säga att man ber för andra. Förböner är vanliga inom de flesta Kristna kyrkor och samfund.
Viktiga inslag i enskild bön är meditation (vila inför Gud) och anfäktelse (konfrontation med Gud). Det är vanligt att bönen har sin utgångspunkt i bibelläsning eller i en bönbok, till exempel Psaltaren, tidegärden (särskilt praktiserad i kloster och bland präster), Den svenska psalmboken eller Oremus. Bönen betraktas då inte som den enskildes prestation; hjärtats samtal med Gud utgår från Guds tilltal. Bibeltexten som läses, läses "i bön" eller "som bön". De tankar, behov med mera som texten väcker hos den enskilde blir hennes samtal med Gud. Denna bibelmeditation är den vanligaste böneformen för enskilda i den lutherska och anglikanska traditionen.
Den kristna gudstjänsten i högmässans form har karaktär av bön, där förståelsen är att församlingen befinner sig inför Gud.