Blockflöjt
träblåsinstrument / From Wikipedia, the free encyclopedia
Blockflöjt (engelska: recorder, italienska: flauto dolce) är ett träblåsinstrument av typen spaltflöjt av varierande storlek och stämläge.
- För andra betydelser, se Blockflöjt (orgelstämma).
Spaltflöjter i vidare bemärkelse är kända sedan förhistorisk tid. Blockflöjten däremot uppstod under senmedeltiden. Den fick sin första storhetstid under renässansen, och från omkring 1500 byggdes de i tre storlekar. Senare fick den allt fler storlekar och förekom då ”0"i nio storlekar med längd från 1 decimeter upp till 2 meters längd. Då blockflöjten åter kom på modet under barocken blev de större blockflöjterna omoderna och det var främst den mindre altblockflöjten som användes.[1]
Under senbarocken och rokokon var det vanligt med 4-5 altblockflöjter i kammarorkestrar, men under mitten 1700-talet kom den att ersättas av traversflöjten.
Blockflöjten fick förnyat intresse omkring 1912 då Arnold Dolmetsch på nytt började bygga blockflöjter. Wilibald Gurlitt introducerade blockflöjten i Tyskland under ett vetenskapligt seminarium vid Freiburgs universitet 1921. På 1920-talet kom blockflöjten att via Tyskland även introduceras i Norden. Otto Mortensen författade en blockflöjtsskola på danska, som 1935 översattes till svenska av Ingvar Sahlin.[2]
Sopranblockflöjten har ofta använts som nybörjarinstrument i musikundervisning. Blockflöjter spelar ibland en viktig roll i folksagor, där de brukar ha magisk förmåga.