Entartete Kunst
begrepp i Nazityskland / From Wikipedia, the free encyclopedia
Entartete Kunst (tyska för "urartad konst),[1] även "degenererad konst", var ett begrepp som användes av Propagandaministeriet i Nazityskland för att bland annat misstänkliggöra icke-naturalistiska konstformer från slutet av 1800-talet och fram till 1930-talet. Ur de nazistiska konstideologernas, främst Adolf Hitler och Alfred Rosenbergs, synvinkel uppfattades dessa som ett kulturellt förfall och skadliga för en sund utveckling.[2] Det finns många exempel på hur viktig denna estetiska dimension var för bedömningen. Den tyske konstnären Emil Nolde hade rätt politisk färg som medlem av nazistpartiet och han kunde styrka ett arierbevis men var ändå inte skyddad mot en statlig konfiskering av sina verk eller mot ett yrkesförbud – på grund av sin stil. Men Entartete Kunst var inte bara en fråga om estetik. Det fanns även politiska kriterier bakom den statliga bedömningen. Käthe Kollwitz arbeten kunde rent estetiskt passera, men hennes verk beslagtogs på grund av deras motiv. Hon stödde inte heller offentligt den nazistiska maktapparaten, och blev därmed uppsagd från sin tjänst som professor vid en statlig konstakademi. Georg Schrimpf hade en kort period varit medlem i Tysklands kommunistiska parti strax efter första världskriget, vilket räckte för en bedömning som degenererad konstnär. Utöver dessa estetiska och politiska bedömningsgrunder fanns även en rasistisk. Det räckte med exempelvis en judisk bakgrund för att diskvalificeras som konstnär. Lotte Laserstein arbetade i en avbildande tradition utan någon modernistisk lek med färger eller former och utan några politiska avsikter, men tilläts inte att bli medlem i den nybildade och allenarådande riksorganisationen för konstnärer efter maktövertagandet 1933. Hon förbjöds att utöva sitt yrke och fick inte ställa ut sina verk av rasistiska skäl.
- Denna artikel behandlar begreppet Entartete Kunst. För den utställning som hölls i München 1937, se Entartete Kunst (utställning).