Erik Gustaf Boström
Sveriges statsminister 1891–1900 och 1902–1905 / From Wikipedia, the free encyclopedia
Erik Gustaf Bernhard Boström, även känd som E. G. Boström och E. Gust. Boström, född 11 februari 1842 i Stockholm,[3] död 21 februari 1907 i Stockholm, var en svensk politiker, godsägare, riksdagsman i andra kammaren 1876–1893 (Södra Roslags domsagas valkrets), i första kammaren 1894–1907 (Stockholms läns valkrets), statsminister 1891–1900 och 1902–1905.
- För organisten, se Erik Boström (organist).
Erik Gustaf Boström | |
Tid i befattningen 10 juli 1891–12 september 1900 | |
Monark | Oscar II |
---|---|
Företrädare | Gustaf Åkerhielm |
Efterträdare | Fredrik von Otter |
Tid i befattningen 5 juli 1902–13 april 1905 | |
Monark | Oscar II |
Företrädare | Fredrik von Otter |
Efterträdare | Johan Ramstedt |
Född | 11 februari 1842 Stockholm |
Död | 21 februari 1907 (65 år) Stockholm |
Gravplats | Roslags-Kulla kyrkogård[1][2] |
Politiskt parti | Centern (partigrupp 1873-1882), Nya centern (partigrupp 1883-1887), Nya lantmannapartiet, Första kammarens protektionistiska parti |
Ministär | Regeringen Boström I, II |
Maka | Carolina "Lina" Almqvist |
Boströms regeringspolitik präglades av en pragmatisk linje. Trots att han som förste statsminister saknade både akademisk examen och erfarenhet från höga statliga ämbeten kom Boström att med tiden åtnjuta stort anseende som en samlande nationell gestalt. Han blev också mycket populär hos kung Oscar II. En farbror till Erik Gustaf Boström, professor Christopher Jacob Boström, hade för övrigt varit informator åt Oscar II. Det som blev Boströms fall var unionsfrågan där han hade en kompromisslös hållning gentemot norrmännen.