Europeiska unionens befogenhetsområden
områden inom vilka Europeiska unionen har befogenheter / From Wikipedia, the free encyclopedia
Europeiska unionens befogenhetsområden är de politikområden inom vilka Europeiska unionen har befogenhet att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Avgränsningen mellan unionens och medlemsstaternas befogenheter har utvecklats över tiden och förtydligats särskilt genom Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden; varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.
Befogenhetsområdena är uppdelade i olika kategorier beroende på vilken typ av befogenhet unionen har tilldelats. Exklusiva befogenheter innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens rättsakter. Delade befogenheter innebär att medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Stödjande befogenheter innebär att unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
Unionens befogenheter kan endast ändras genom att unionens fördrag ändras i enlighet med det ordinarie ändringsförfarandet, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste sedan ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.