Finsk-ugriska språk
grupp av besläktade språk inom den uraliska språkfamiljen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Finsk-ugriska språk är en grupp besläktade språk inom den uraliska språkfamiljen som huvudsakligen talas i skogsbältet från floden Ob och västerut. De finsk-ugriska språken är tillsammans med turkspråken, baskiskan, kalmuckiskan, nentsiska, de kaukasiska språken och maltesiskan de enda språken i Europa som inte tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. I allmänhet är de finsk-ugriska språken kasusrika och använder gärna agglutination.[1] Huvudgrenar av närbesläktade språk inom den heterogena finsk-ugriska gruppen är de östersjöfinska, samiska, volgafinska och permiska språken inom den finska grenen, och så de ugriska språken.
De mest kända finsk-ugriska språken är ungerskan (13,6 miljoner talare[2]), finskan (5,2 miljoner[3]) och estniskan (1,1 miljon[4]). Dessa tre är de enda finsk-ugriska språken som har ställning som nationalspråk.
Samiskan bildar en grupp om 10 språkvarieteter med omkring 23 000 talare, som huvudsakligen bor i Norge och Sverige, men också i Finland och på Kolahalvön. Liviskan är ett nästan utdött språk i Lettland, som är nära besläktat med finskan. Alla andra finsk-ugriska språk har sina utbredningsområden i nuvarande Ryssland.[5]
I Ryssland finns i en bred zon bort till Kolahalvön språken votiska, ingriska (båda nästan utdöda), vepsiska (6 000 talare[6]) och karelska (128 000, främst i den autonoma republiken Karelen[7]). En annan geografisk grupp finns i centrala Volgaområdet, där det finns autonoma republiker med språken mordvinska (med 800 000 talare det största finsk-ugriska språket i Ryssland[8][9]), mari (även kallat tjeremissiska, 600 000 talare[10][11]) och udmurtiska (565 000 talare[12]). Längre åt norr finns komi med varieteterna syrjänska och permjakiska, som tillsammans har ungefär 400 000 talare.[13][14] Vissa författare betraktar syrjänska och permjakiska som separata språk.
Öster om Uralbergen talas de båda ob-ugriska språken chantiska (eller ostjakiska; 12 000 talare[15]) och mansiska (eller voguliska; 3 000 talare[16]) i det autonoma distriktet Chantien-Mansien. De är ungerskans närmaste släktingar, men ungerskan har trängt mycket längre åt väster; chantiska, mansiska och ungerska bildar tillsammans den ugriska undergruppen.