Grisaillemåleri
From Wikipedia, the free encyclopedia
Grisaillemålning (av franska: gris="grå") är måleri i gråtoner, ibland som imitation av lågrelief. Grisaillemåleri är känt sedan 1300-talet, först som dekoration på handskrifter, senare på möbler, väggar och tak. Ofta har tekniken använts i tak för att ge en illusion av stuckatur.
I Sverige är tekniken känd sedan 1500-talet och utvecklades under 1600- och 1700-talen till att med mycket stor skicklighet skapa effekten av djup på plana ytor. Liksom annat illusionsmåleri hade grisailletekniken en ny storhetstid under tiden strax före år 1900, för att sedan nästan helt försvinna under 1900-talet.[1] Grisaillemålade tak finns på bland annat Drottningholms slott, Gripsholms slott, Sjöö slott, Bogesunds slott, Skoklosters slott och Venngarns slott.
För att skapa den eftersträvade illusionen av djup byggs grisaillemålningen upp av många färgskikt i olika grå nyanser, som utifrån en tänkt ljusriktning fördelas för att visa "skuggor" och "dagrar". Ibland har tekniken också används för målningar i någon färgton. I svenskt byggnadsmåleri har man oftast använt limfärg och mera sällan tempera och oljefärg.[1]