Högkyrklighet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Högkyrkligheten inom reformatoriska trossamfund är en religiös riktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Högkyrkligheten kan sägas vara motsatsen till lågkyrklighet i synen på kyrkan och ämbetet, därför att Guds verksamhet och handlande genom nådemedlen, inte individernas omvändelseupplevelser, betraktas som grunden för kyrkans existens. Vikten av personlig kristen tro betonas.
Gudstjänstens genomtänkta utförande och skönhet är viktig inom högkyrkligheten. Man strävar vidare efter att återupptäcka kyrkans katolicitet i betydelsen hennes världsvidhet och gemensamma arv. Kloster och ordensliv kan ha en stark ställning, liksom så kallade tertiärordnar.
Svenska kyrkan har både under århundradena efter reformationen och alltsedan slutet av 1800-talet bevarat och så småningom återupplivat medeltida förreformatorisk liturgi och bruk i mycket högre utsträckning än många andra lutherska kyrkor och kan därför betraktas som högkyrklig i den bemärkelsen, vilket i viss utsträckning även gäller svenska kyrkans dotterkyrkor: evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, i Estland och i Lettland.
Vissa, kanske synnerligen högkyrkliga, lutheraner som vill betona katoliciteten i sin tro kallar sig lutherska katoliker eller katoliker av den augsburgska bekännelsen, eller desto oftare evangeliska katoliker. Notera att katolsk här används i bemärkelsen allmännelig/världsvid/ursprunglig och inte romersk-katolsk, vilket de flesta i vardagligt tal associerar med ordet. Det finns alltså ingen motsägelse i att vara luthersk katolik.