Irans politik
From Wikipedia, the free encyclopedia
Den Islamiska Republiken Iran bygger sedan den iranska revolutionen under ledning av ayatolla Khomeini på shiamuslimska principer och lagarna grundas på ledarnas tolkning av koranen och sharia. Den nya konstitutionen skrevs ner 1979 i samband med monarkins fall samma år.
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Iran var en av världens äldsta monarkier, den akemenidiska dynastin, och har under större delen av sin historia styrts av shaher. Landet var en konstitutionell monarki med flerpartisystem från 1906 fram till 1975 då Mohammad Reza Shah införde en enpartistat 1975 och i praktiken styrde som absolut monark fram till revolutionen.
I början av 1980-talet infördes ett strikt kontrollerat flerpartistyre efter att ayatollah Khomeini övertagit regeringsmakten 1979 och i praktiken blivit diktator. Under det pågående kriget mot Irak var efterfrågan på enighet stor och kombinerat med en stark folklig popularitet kunde Khomeini under de följande åren rita upp ett styrelseskick som gav skenet av att vara mer demokratiskt men som i praktiken gav honom som innehavare av statschef den totala makten genom en väv av konstitutionella förordningar och utnämningsrätter.
I praktiken innebär landets konstitution att folket har en avgörande makt men som i praktiken ger enorma befogenheter åt statschefen, det vill säga Khomeini själv och hans efterträdare. Genom att ge de folkvalda styrande möjligheter att sortera bort kandidater på moralisk grund och (åtminstone inledningsvis) med folkets förlov har regeringens myndigheter stora möjligheter att förhindra maktskifte och liberalisering. Media och armén är underställda statschefen och under hård kontroll, vilket stärks av religionen och de religiösa förordningar som konstitutionen innefattar.