Knut VI av Danmark
dansk kung / From Wikipedia, the free encyclopedia
Knut VI, da. Knud 6., född 1163, död 12 november 1202, kung av Danmark från 1182. Han var äldste son till Valdemar den store och Sofia av Minsk och gifte sig med Henrik Lejonets dotter Gertrud. Äktenskapet blev barnlöst och Knut kom att efterträdas av sin bror Valdemar Sejr.
Knut VI | |
---|---|
Samtida målning av kung Knut i Stehags kyrka i Skåne | |
Regeringstid | 12 maj 1182–12 november 1202 |
Kröning | 25 juni 1170 |
Företrädare | Valdemar den store |
Efterträdare | Valdemar Sejr |
Gemål | Gertrud av Sachsen och Bayern |
Ätt | Estridska ätten |
Far | Valdemar den store |
Mor | Sofia av Minsk |
Född | 1163 |
Död | 12 november 1202 |
Begravd | Sankt Bendts Kirke |
Knut kröntes 1170 till dansk kung och sattes av fadern 1177 att regera över Skåne och Danmark. Vid Valdemars död 1182 tillträdde Knut regeringen över hela landet. Han vägrade ge kejsaren länsed. Knuts regering präglades av de alltjämt pågående vendertågen och de begynnande korstågen till Estland, den starka expansionerna samt striderna mot biskop Valdemar av Slesvig. Knuts betydelse för den danska historien är något oklar, i de samtida källorna träder han i bakgrunden för sin nära lierade Absalon Hvide.[1]
Under Knut VI:s tid som kung flyttades den danska gränsen fram till Elbe och bestämmelser utfärdade av Knut infördes i Skånelagen, den första nedtecknade danska landskapslagen.[2][3][4]
Tillsammans med sin bror och far utgör Knut VI de så kallade Valdemarerna.