Rökammunition
From Wikipedia, the free encyclopedia
Rökammunition (militärförkortning: rökam) är ammunition och engångsmateriel utformade med rökutvecklande laddningar som används militärt och polisiärt för rökbeläggning och markering. Vanliga exempel på rökammunition är rökgranat och rökfackla.
Rökammunition avser traditionellt ammunition avsedd för rökbeläggning, vilket innebär att belägga något med en rökridå för att till exempel dölja egna styrkor från fienden eller för att blinda fienden direkt. Sådan verkan kallas skylande verkan (se verbet skyla: "dölja, hölja, gömma").
Det finns två typer av rökbeläggning: momentan rökbeläggning (snabb, kortvarig) och kontinuerlig rökbeläggning (trög, långvarig). Vardera åstadkoms genom olika rökämnen. Rökämnen består av diverse ämnen och föreningar i många olika former som genom viss påverkan utvecklar rök. Rökämnen definieras av svenska försvarsmakten som följande enligt 1979 års upplaga av publikationen 'Preliminär ammunitionsordlista':
” | Rökämnen – ämnen som kan spridas i mycket små partiklar i luften genom sprängning, förbränning, uppvärmning eller utskjutning. Partiklarna utgör kondensationskärnor för luftens fuktighet eller särskilt utspridd vattenånga. Rökämnen finns bland annat i rökammunition, övningsammunition och markeringsmedel. | „ |
– Försvarets materielverk (FMV): Preliminär ammunitionsordlista (AMORDLISTA), 1979 års upplaga, [1] |
Utöver traditionell rökammunition används rökämnen i markeringsmedel och övningsammunition för att skapa röksignaler. Övningsammunition använder röksignaler för att markera vart ammunitionen nedslagit och verkat. Vissa typer av rökämnen bildar giftig rök, men detta verkar inte täckas av Genèvekonventionernas förbud mot kemiska vapen.[2] Den del av rökammunitionen som innehåller rökämnet kallas rökkropp.