Revolutionerna 1848
From Wikipedia, the free encyclopedia
Revolutionerna 1848, i vissa länder kända som Nationernas vår eller Folkens vår,[1] var de händelser som utspelade sig i flera europeiska länder, med början i Frankrike i februari. Vågen av uppror spred sig genast från Frankrike till övriga Europa och delar av Sydamerika, men graden av internationell samverkan mellan de revolutionära krafterna var låg. Fler än 50 länder påverkades av oroligheterna. Händelserna utgör sammantaget den största vågen av revolter i europeisk historia. Trots detta hade reaktionära krafter segrat inom ett år.
Fem huvudfaktorer låg bakom revolutionsförsöken: utbrett missnöje med det politiska ledarskapet; krav på högre grad av demokrati; arbetarklassens missnöje; stegrande nationalism; och slutligen omgruppering av de reaktionära krafterna kring kungafamiljer, aristokratin, armén och bönderna.[2] Upproren leddes av skakiga ad hoc-koalitioner av reformister, medelklass och arbetare, som inte höll ihop länge. Tiotusentals människor dödades, och många fler tvingades i exil. De enda betydande och långvariga reformerna som blev direkta konsekvenser av upproren var avskaffandet av livegenskap i Österrike, slutet på enväldig monarki i Danmark, och det definitiva slutet på den capetingiska dynastin i Frankrike.
Revolutionerna var viktigast i Frankrike, Tyskland, Polen, Italien och i det österrikiska imperiet. Även i Rumänien, Schweiz och Brasilien förekom kraftiga revolter. Till de relativt lugna länderna räknas Ryssland, Storbritannien (dock berördes Irland), Spanien, Sverige, Belgien, Portugal och Osmanska riket.[3]