Statens institut för rasbiologi
svenskt institut med syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder / From Wikipedia, the free encyclopedia
Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala började sin verksamhet 1922 i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder[1] och var administrativt fullt självständigt till 1958.
Styrelsen utgjordes av chefen för institutet, som samtidigt var professor i rasbiologi vid Uppsala universitet, samt åtta ledamöter, av vilka två förordnades av Kungl. Maj:t, två av Större akademiska konsistoriet i Uppsala, två av Större akademiska konsistoriet i Lund, en av Karolinska institutets lärarkollegium samt en av Lantbrukshögskolans lärarråd. Enligt kunglig stadga för institutet var dess uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige". Det ålåg även institutet att meddela undervisning i rasbiologi.[2] Institutet upphörde 1958 och verksamheten knöts då till universitetet.[3]
En riksdagspropositon om upprättande av institutet bifölls 1921[4], och samtliga riksdagspartier stod bakom beslutet.[5] Docenten Herman Lundborg blev dess förste chef.
Lundborg själv framställde Sverige som "den första kulturstat i världen" som inrättat ett rasbiologiskt institut,[6] men den engelske historikern Paul Weindling har visat att detta inte stämmer: såväl England, Norge, USA och Ryssland hade redan öppnat rasbiologiska institut, det första i England år 1905.[7]
Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler ändrade åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.
Lundborg efterträddes 1935 av läkaren Gunnar Dahlberg som hade en starkt kritisk syn på rasbiologi som vetenskap.[8] Dahlberg accepterade inte ens rasbegreppet, och ville forska mer om ärftlighetsfrågor – och då inte i rasmässig bemärkelse.[9]