Syntetiskt grundämne
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ett syntetiskt grundämne (även konstgjort grundämne) är ett grundämne som för första gången identifierades som en produkt av artificiell syntes. Några av dem (tunga transuraner, alla supertunga grundämnen) saknas uppenbarligen i naturen; andra grundämnen återfinns endast i spårmängder i jordskorpan (teknetium, prometium, astat, neptunium och plutonium), i stjärnors fotosfär (teknetium och möjligen prometium) och i supernovor (californium och förmodligen dess sönderfallsprodukter – berkelium, curium, americium och lättare).
Alla syntetiska grundämnen är radioaktiva, med halveringstider som sträcker sig från 15,6 miljoner år till några hundra mikrosekunder.
De mest kända laboratorierna för syntetisering av nya grundämnen och flera tiotals eller hundratals nya isotoper är Lawrence Berkeley National Laboratory (LBNL) och Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) i USA, Joint Institute for Nuclear Research (JINR) i Dubna i Ryssland, Gesellschaft für Schwerionenforschung i Darmstadt i Tyskland, Cavendish Laboratory vid Universitetet i Cambridge i Storbritannien samt RIKEN i Japan.[1][2]