Vikingatida färder
From Wikipedia, the free encyclopedia
Vikingarnas resor kännetecknas av en kombination av plundring och handel. Det förekom också ren utvandring och kolonisation, och en del nordbor bosatte sig i nya områden, exempelvis i Dublin och York, men även i nuvarande Ryssland, Polen[1] och Ukraina. Vikingatiden föregicks av bronsålder, järnålder och vendeltid, då omfattande resor också förekom.[2] Vikingarnas handelsnätverk ärvdes av Hansan under medeltiden. De seglatser som företogs följde i största möjliga mån kusterna, att ge sig ut på öppet hav var för riskabelt, speciellt om man seglade med mindre båtar. Hade man större skepp och bra väder var öppet vatten möjligt, men kusten erbjöd förutom trygghet, också landmärken att navigera efter.[3] Om vi utgår från Birka i Mälardalen, kan vi konstatera att Birka i ett första skede hade kontakter med Staraja Ladoga, Grobin och Wolin österut. Västerut skedde handel med Hedeby, Kaupang och Dorestad. I en andra fas utvidgas kontaktnätet till Volgabulgarien vid Ural, Kiev och Konstantinopel. Även med abbasiderna i Mellanöstern skedde ett utbyte.[4] Om vi istället utgår från ett norskt-danskt perspektiv i väster, så sker kontakter med bl.a. England, Irland,[5] Grönland, Spanien och t.o.m. Kanada.[6]
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |