Biopsi

Biopsi (från grekiskans βίος, bios, liv, och ὄψις, opsis, seende) eller vävnadsprovtagning innebär tagning av prov från levande kroppsvävnad för undersökning, vanligen i mikroskop och i syfte att ställa diagnos. Större vävnadsbitar kan tas kirurgiskt, så kallad provexcision (px) eller via till exempel fiberoptik (med arbetskanal). För mindre prov används ofta särskilda nålinstrument (nålbiopsi).

Pågående hjärnbiopsi genom stereotaxi.

Mellannål eller finnål

En typ av "biopsi" heter finnålsbiopsi (eller kanske mer rätt finnålsaspiration, FNA). Då används en tunn nål och en spruta där celler sugs ut via nålen. Provet kan tas med eller utan hjälp av ultraljud. Innan provet tas får du i regel bedövning i huden.^[1][2] En av pionjärerna inom FNA var professor Sixten Franzén med publikationer redan på 1960-talet.

Mellangrov nål eller grov nål

Då används en något grövre nål för att få ut en liten vävnadsbit som kan undersökas i mikroskop. Metoden används ofta när prov ska tas från ett organ inuti kroppen. När provet tas på det här sättet används ofta även ultraljud (eventuellt alternativt datortomografi) för att styra nålspetsen rätt. Innan provet tas får du bedövning i huden.^[1]

Användning

Biopsier tas för att kunna fastställa diagnos vid misstänkt sjukdom. Ofta rör det sig om att ta vävnadsprover från misstänkta tumörer för att fastställa en cancerdiagnos, från njuren vid nefrotiskt eller nefritiskt syndrom eller från fettvävnad vid misstanke om amyloidos.

Analys

En av de vanligaste metoderna för analys av biopserat material är genom mikroskopi. Vävnaden fixeras då vanligen i formalin vilket gör att vävnadsprovet bevarar sin struktur och förhindrar förruttnelse och inbäddas därefter i paraffin. Provet snittas därefter och monteras på objektglas. Vävnadssnittet kan därefter färgas, exempelvis med hematoxylin och eosin, eller med immunhistokemi. Det färdiga provet analyseras slutligen av en specialistläkare i klinisk patologi och cytologi som ställer diagnos.

Biopsier (och aspirationer?) kan även användas för mikrobiologisk odling, för att fastställa vilken bakterie som ligger bakom en infektion. Detta förfarande är vanligt exempelvis vid protesinfektioner.

Biopsi vid sarkom

Biopsi kan alltså (vid sarkom ibland) göras antingen med finnål eller grovnål. Studier visar att metoden med finnålsbiopsi endast visar rätt genetisk diagnos i 25 procent av fallen. Om man däremot byter till en grövre nål höjer man den siffran till 50 procent och dessutom räcker vävnadsprovet till undersökning med flera andra metoder. Detta gäller för alla sarkom, dock undantaget Ewings sarkom (skelettcancer) där metoden med finnål fungerar bra med rätt svar i upp till 60-70 procent av fallen. Andra diagnosmetoder vid sarkom är Next Generation Sequencing (NGS) som innebär att man tittar närmare på personens DNA. Charles Walther har visat att godartade bindvävstumörer går utmärkt att sekvensera i prover som tidigare tagits från patienten och bevarats i formalin, vilket innebär att man slipper ta om provet och istället kan använda tidigare biopsiprover.^[3]

Se även

• Cytopatologi