Appletalk

Appletalk, i marknadsföringssyfte skrivet AppleTalk, är en uppsättning protokoll, för datorkommunikation, utvecklat av Apple Inc. Appletalk introducerades till Macintosh 1984 men har i dagens Macintosh-datorer, i allt högre grad, fått ge vika för TCP/IP. Några av Appletalk-protokollen finns kvar i Mac OS även idag,^[när?] ett exempel på detta är AFP som kan användas för att dela filer.

Design

Appletalks protokollstack i förhållande till OSI-modellen.

Avsikten med Appletalk

Designen av Appletalk började sent under 1983^[1] och främst för att adressera problem med dåvarande nätverkstyper. Det var både mycket dyrt och komplicerat att koppla upp en dator mot ett nätverk och detta passade sig inte för hemdatorn. Designen för Appletalk fokuserar speciellt på behoven hos persondatorer och dess användare. Dessutom var det viktigt att det skulle vara möjligt att koppla upp allt från enstaka enheter till tusentals datorer i ett WAN.

Målet med Appletalks design var att göra det användarvänligt och åstadkomma möjligheten att koppla in en dator i ett nätverk utan att göra några inställningar.^[2]Dessutom måste det gå att koppla samman datorer direkt utan att använda något centralt nav. Apple var noga med att Appletalk skulle vara oberoende av vilken fysisk nätverksteknologi som användes och dessutom att alla protokoll som skulle ingå i Appletalk skulle vara enkla att implementera. Protokollen behövde också vara såpass små att de presterade väl i nätverket när de kördes på en relativt långsam persondator.

Utöver detta var det viktigt att man kunde ansluta datorer till nätverket utan att det skulle påverka de användare som redan fanns i nätverket.^[3]

Uppbyggnaden

Appletalks uppbyggnad baseras på OSI-modellen.^[4]

För att lyckas med att få Appletalk självkonfigurerande finns två viktiga protokoll. Det första är Appletalk Address Resolution Protocol, fortsättningsvis kallat AARP, som tillåter datorn att definiera sin egen nätverksadress. Det andra är Name Binding Protocol, fortsättningsvis kallat NBP, som binder adressen till ett namn i nätverket. AARP och NBP gör detta genom att "prata" med de andra datorerna i nätverket för att hitta en ledig adress och för att tala om sitt namn. AARP och NBP kan även användas tillsammans med en router för att hantera adress och namntilldelning.

Appletalk ger användaren möjlighet att inkludera varierade kabelstandarder i nätverket.^[3]

Appletalk är en öppen standard, vilket är viktigt för kompatibilitet med andra system.^[3]

Anslutningar

Localtalk

Apple Localtalk kopplar samman Appletalk-enheter med hjälp av billig media. Localtalk använder sig av partvinnad kabel som tillåter att 32 stycken noder ansluts samtidigt. Kontakterna bygger på självterminerade anslutningsdon. LokalTalk använder sig av Localtalk Link Access Protocol för att hantera dataöverföring på mediet. Hastigheten för kommunikation i Localtalk är 230,4 kbit/s.^[5]

Phonenet, en alternativ kabelstandard för Localtalk lanserades av nätverkstillverkaren Farallon. Phonenet använde sig av helt vanlig partvinnad telefonkabel med vanliga RJ11-kontakter, vilket gjorde att nätverk kunde dras genom samma uttag som telefonväxlar. På grund av det lägre priset och kompatibiliteten med telefonlinor konkurrerade Phonenet på många ställen ut Apples version av Localtalk. En nackdel med systemet var att det till skillnad från Apples eget inte var självterminerande, utan den första och sista noden på bussen behövde en terminering i den andra kontakten på transceivern.

Ethertalk

Apple Ethertalk kopplar samman Appletalk-enheter med koaxialkabel eller partvinnad kabel. Hastigheten för kommunikation i Localtalk är 10 Mbit/s. När Ethertalk används måste Ethertalk Link Access Protocol användas som datalänk-protokoll.^[6]

Tokentalk

Apple Tokentalk gör att Appletalk kan användas i industristandardiserade Token Ring-nätverk (IEEE 802.5). Tokentalk används främst för att ansluta datorer till redan befintliga Token Ring-nät. När Tokentalk används måste Tokentalk Link Access Protocol användas.^[6]