Glonass startades som ett sovjetiskt militärt projekt, och den första satellituppskjutningen ägde rum 1982.^[1] Fullt utbyggt innehåller systemet 24 aktiva satelliter samt ett varierande antal reserver. Projektet fick ekonomiska problem i samband med Sovjetunionens sönderfall och fungerade under flera år enbart delvis. En kort tid 1996 var det komplett med 24 satelliter, men därefter bestod systemet under lång tid endast av tio satelliter.^[1]

Sedan 2011 är systemet dock återigen fullt operativt. Det har bättre täckning på nordliga breddgrader.^[1]

Numera har det kontrollsegment som övervakar satelliterna monitorstationer också utanför Rysslands gränser, bland annat i Latinamerika.

Glonass har i likhet med GPS och Galileo banor med mycket liten excentricitet,^{[källa behövs]} alltså nästan cirkulära. Vinkeln mot ekvatorplanet (inklinationen) är 64,8 grader, vilket kan jämföras med 55 grader för GPS och 56 grader för Galileo. Detta innebär bland annat att Glonass-satelliter kan ses i zenit på motsvarande högre breddgrader än de två andra systemen.

Glonass-satelliterna ligger på 19 100 kilometers höjd, i tre olika banplan.^[1] De har en mindre banhöjd än GPS- och Galileo-satelliter och därigenom också en kortare omloppstid än de nämnda.

Glonass använder referenssystemet PZ90 som skiljer sig en liten aning från WGS-84 som används i GPS.

Glonass har accepterats av ICAO som system för flygnavigering.

Historik

Mottagare

Se även

Referenser

Externa länkar