Loading AI tools
kung av Sverige 1611–1632 Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Gustav II Adolf, född 9 december (enl. g.s.) 1594 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 6 november (enl. g.s.) 1632 i Lützen i Tyskland, var kung av Sverige från 1611 till sin död. Under hans regeringstid grundlades Sveriges stormaktsställning i Europa och han ledde Sveriges inträde i det trettioåriga kriget, där landets krigsmakt kom att avgöra den politiska och religiösa maktbalansen i Europa. Han hedrades år 1633 av Sveriges ståndsriksdag med att han fick epitetet Gustav Adolf den store.
|
|
Den här artikeln är nominerad till att bli en utmärkt eller bra artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd! |
| Gustav II Adolf | |
|---|---|
 | |
| Gustav II Adolf (1624) av Jacob Hoefnagel. | |
| Regeringstid | 30 oktober 1611–6 november 1632 (21 år och 7 dagar) |
| Kröning | 12 oktober 1617 i Uppsala domkyrka |
| Företrädare | Karl IX |
| Efterträdare | Kristina (regerande drottning av Sverige) |
| Valspråk | Ära vare den högste, de sinas tillflykt (latin: Gloria altissimo suorum refugio) Med Gud och de segerrika vapnen (latin: Deo et victricibus armis) Gud (är) med oss (tyska: Gott mit uns) |
| Gemål | Maria Eleonora av Brandenburg |
| Barn | Kristina Augusta Kristina Gustaf Gustafsson |
| Ätt | Vasaätten |
| Far | Karl IX |
| Mor | Kristina av Holstein-Gottorp |
| Född | 9 december (enl. g.s; 19 december enl. n.s.) 1594 Slottet Tre Kronor i Stockholm |
| Namnteckning |  |
| Död | 6 november (enl. g.s; 16 november enl. n.s.) 1632 (37 år och 333 dagar) Lützen, Sachsen-Anhalt i Tyskland |
| Begravd | 22 juni 1634 Riddarholmskyrkan i Stockholm |
 | |
 | |
Gustav II Adolf samarbetade med sin rikskansler Axel Oxenstierna för att genomföra flera reformer och moderniseringar av den svenska statsförvaltningen, rättsväsendet och ekonomin. Tillsammans med Oxenstierna grundlade kungen flera städer och läroverk runtom i det svenska riket, inklusive staden Göteborg och Västerås gymnasium, inrättade Svea och Åbo hovrätter, utvecklade rikets handel och bruksindustri och skapade en administrativ struktur som till stora delar blivit bestående i det moderna svenska samhället. Han reformerade också den svenska militären genom att skapa en stark och lättrörlig armé, baserad på hans erfarenheter från hans tidigare krig och nederländsk stridstaktik, där infanteri, kavalleri och artilleri samverkade effektivt, vilket senare blev en förebild för europeiska arméer.
Under största delen av Gustav II Adolfs regeringstid fördes flera krig mot Sveriges grannländer. Han avslutade Kalmarkriget med Danmark 1613, där Sverige ålades betala Älvsborgs lösen. Han förde även framgångsrika krig med Ryssland fram till 1617 och med Polen fram till 1629, vilka ledde till svenska landvinster i bland annat Ingermanland och Livland. I sommaren 1630 ledde han Sverige in i trettioåriga kriget och stod på de protestantiska tyska staternas sida mot de överlägsna katolska arméerna under den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II. Han förde ett framgångsrikt fälttåg i det tysk-romerska riket och blev en central protestantisk enande gestalt, samtidigt som han vann sin största militära seger mot den kejserliga armén i slaget vid Breitenfeld i september 1631. Kungens konfrontation med den kejserliga arméns generalissimus Albrecht von Wallenstein ledde till hans död i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Efter kungens död kom både Axel Oxenstierna och kungens generaler att fortsätta kriget i hans ställe och utvidga Sveriges inflytande och territorium i både Skandinavien och Tyskland fram till krigets slut 1648.
Gustav II Adolfs eftermäle har genomgått betydande förändringar genom historien. Under 1600- och 1800-talen betraktades han som en hjälte för protestantismen och religiös frihet, men senare har han kritiserats för sin roll som en aggressiv erövrare. Under 1900-talet minskade glorifieringen av Gustav II Adolf, men hans betydelse som militär och politisk ledare förblev framträdande, särskilt i Tyskland. Flera lutherska kyrkor i Tyskland är uppkallade efter honom, liksom den lutherska skolan Gustavus Adolphus College i USA. I Sverige, Finland och Estland lever hans minne kvar genom flera statyer och torg och hans dödsdag firas årligen under namnet Gustav Adolfsdagen.
Gustav II Adolfs fullständiga titel på svenska löd: Wij Gustaf Adolph medh Gudz nåde, Sueriges, Giötes och Wändes konungh och storfurste till Finlandh, Hertigh wtij Estlandh och Carelen, herre vtöfuer Ingermanlandh.[1]
Gustav II Adolf föddes på slottet Tre Kronor den 9 december 1594 som son till den dåvarande hertigen Karl (senare kung Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp.[2] Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav Vasa, och namnet Adolf efter morfadern, hertigen Adolf av Holstein-Gottorp.[3] Han hade två yngre syskon, Maria Elisabet och Karl Filip, liksom halvsystern Katarina Karlsdotter Vasa, halvbrodern Carl Carlsson Gyllenhielm och kusinen hertig Johan. Gustav Adolf tillhörde genom sin härstamning på mödernet från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått, inklusive Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Oranien.[4] Den unge hertigsonen växte mestadels upp på Nyköpingshus i Nyköping, varifrån hans far styrde sitt hertigdöme, som bestod av Värmland, större delen av Södermanland och Närke och vissa socknar i Västmanland och Västergötland.[2]
Sveriges kung vid Gustav Adolfs uppväxt var sedan 1592 Sigismund, son till hertig Karls bror kung Johan III, som sedan 1587 även var kung av det polsk-litauiska samväldet. Sigismund, som var romersk-katolik, stöttade katolicismen i Sverige, vilket ledde till att reformationen och den av hans farfar Gustav Vasa inledda antikatolicismen i Sverige avstannade under hans regeringsår. På grund av detta och andra anledningar, startade hertig Karl ett avsättningskrig mot Sigismund med målet att bryta den svensk-polska unionen och slutföra reformationen i landet. Inledningsvis mötte hertig Karl motstånd, men segrade till slut i kriget i och med slaget vid Stångebro i Östergötland, varmed Sigismund drog sig tillbaka till Polen-Litauen och tidigare kungatrogna i Sverige under konflikten straffades hårt, bland annat genom Linköpings, Kalmar, Åbo och Viborgs blodbad.[5][6]
Gustav II Adolfs väg till tronen var en process som präglades av militär träning, politiska intriger och internationella konflikter. Redan som barn introducerades han till maktens centrum genom sin faders handlingar och de militära kampanjer som präglade tiden. Norrköpings arvförening 1604 fastställde Karl som Sveriges kung och etablerade Gustav Adolf som kronprins, följd av hans arvingar samt prins Karl Filip och hertig Johan och deras manliga arvingar.[7] Från en tidig ålder deltog Gustav Adolf i riksrådets överläggningar och genomgick en militär utbildning, främst genom kontakter med erfarna krigsmän, inklusive utländska officerare som kom till Sverige efter det spansk-nederländska krigets slut 1609.[8]
År 1602 förordnades magistern Johan Schroderus (senare adlad Johan Skytte) till Gustaf Adolfs lärare, med Johannes Bureus som sitt biträde.[8][9] Förebilden i kronprinsens läroplan var den franske författaren Philippe de Commines, vars år 1524 utgivna verk Memoirés behandlade kungarna Ludvig XI:s och Karl VIII:s regeringstider. Andra förebilder var verk skrivna av filosoferna Justus Lipsius och Pierre de la Ramée. Från sina lärare undervisades kronprinsen inom religion, moderna språk, grammatik, retorik, dialektik, aritmetik, geometri, optik, musik, astronomi, geografi, mekanik, politik, historia och juridik. I fråga om retoriken framhölls drottning Elisabet som en förebild.[10]
Kronprinsen lärde sig att utomordentligt väl behärska modersmålet tyska och svenska. Under sina unga år hade prinsen införskaffat utmärkta kunskaper även inom latin, nederländska, franska och italienska, liksom med tiden lärt sig tala lite spanska, engelska, skotska, polska och ryska. De moderna språken skulle främst studeras för att Gustav Adolf skulle kunna inhämta den militära litteraturen, inklusive om vilka krigsmaskiner som Moritz av Oranien använde. Han skulle dessutom upptränas inom ridderliga idrotter såsom ridning och bruk av vapen, liksom läsa om Alexander den stores och Julius Caesars fälttåg och Karl Knutsson och hans far Karls regeringstider. Kronprinsen var en mycket begåvad och läraktig elev och förblev lojal mot sin far och dennes politik.[11][12]
Karl IX:s regeringstid präglades av konflikter, särskilt mot Polen efter att kung Sigismund avsatts som Sveriges kung 1599. Hertig Karl ledde svenska styrkor i ett krig mot Polen, som inleddes 1600. Gustav Adolf, tillsammans med sin familj, vistades i Reval under början av fälttåget i Livland, och Karl förde dem senare till Åbo i Finland innan de återvände till Stockholm 1602 efter en slädfärd runt Bottniska viken.[13] Trots de polska striderna blev Sveriges engagemang i Ryssland en central fråga under "Stora oredan", den period då Ryssland var i kaos efter tsar Boris Godunovs död. Sigismunds son Vladislav utropades till tsar, men svenskarna, under fältmarskalk Jakob De la Gardies ledning, övervägde att sätta Gustav Adolf eller hans bror Karl Filip på den ryska tronen. Gustav Adolf valdes till rysk storfurste 1611, men den svenska ambitionen att dominera Ryssland avbröts när Michail Romanov utropades till tsar 1613, och den nya dynastin Romanov tog makten.[14]
Samtidigt som Sverige var inblandat i konflikter med både Polen och Ryssland, valde Danmarks kung Kristian IV att anfalla Sverige 1611. Detta blev startskottet för Kalmarkriget, där danska trupper angrep svenska fästningar som Älvsborg, Jönköping och Kalmar. Gustav Adolf fick sitt första militära befäl i detta krig när han ledde en framgångsrik attack mot Kristianopel, en nyanlagd dansk gränsstad. Sveriges situation var dock fortsatt svår, då Kalmar slott och Öland föll till danskarna i augusti 1611. Gustav Adolf fick därefter uppdraget att återerövra Öland och lyckades besegra en dansk styrka vid Räpplinge i september, vilket ledde till att danskarna tvingades lämna ön efter en belägring av Borgholms slott, som föll den 7 oktober.[15][16][17]
Gustav Adolf hade också börjat spela en aktiv roll i Sveriges inrikespolitik. Vid riksdagen 1609 höll han sitt första offentliga tal, och under faderns sjukdom, som följde ett slaganfall, fick han successivt ta över fler regeringsuppgifter. Vid riksdagen i Örebro 1610 deltog han ofta i regeringens framställningar till ständerna, och när Karl IX avled den 30 oktober 1611, blev Gustav Adolf den självklara tronarvingen. Karl hade under sina sista dagar fattat beslut om försvarsåtgärder för vintern, men när han dog var det Axel Oxenstierna, riksrådets inflytelserikaste man, som styrde processen för Gustav Adolfs trontillträde. Efter Karl IX:s död sammankallades en riksdag i Nyköping, som öppnades i december 1611. Drottning Kristina och hertig Johan överlämnade regeringen till Gustav Adolf den 16 december. Förhandlingarna om kronprinsens trontillträde leddes av Oxenstierna, och Gustav Adolf ställdes inför ett val: antingen skulle han acceptera en kungaförsäkran som begränsade hans makt, eller så skulle han under ett år vara omyndig och därefter under sex år dela regeringsmakten. Han valde att acceptera kungaförsäkran, dock med vissa modifieringar. Försäkran innehöll inskränkningar av kungamakten till förmån för högaristokratin. Både riksrådets och ständernas inflytande poängterades i kungaförsäkran genom att kungen inte fick stifta lag, börja krig, sluta fred, stillestånd eller förbund utan deras samtycke. Den 26 december 1611 blev Gustav Adolf, endast 17 år gammal, Sveriges fullmyndige kung med ständernas godkännande och tog därmed titeln Gustav II Adolf.[18][8][19][20] Oxenstierna blev utsedd av den nyblivne kungen till Sveriges rikskansler och kom att bli Gustav II Adolfs mest förtrogne tjänare.[21]
Vid slutet av 1612 års fälttåg hade Kristian IV av Danmark lyckats ta kontroll över viktiga fästen i Sverige, inklusive Kalmar slott, Lödöse och Älvsborg, men misslyckades med sina försök att erövra Jönköping och Stockholm. Gustav II Adolf, som strävade efter att återta Kalmar, insåg att slottet var alltför välbefäst för en direkt attack. Medan hertig Johan och fältmarskalk Jesper Matsson Krus förberedde försvar av västra Sverige, genomförde Gustav II Adolf ett plundringståg i Skåne. Den 5 februari 1612 ledde kungen en svensk armé in i nordöstra Skåne, där de plundrade och brände ner 24 skånska kyrksocknar, inklusive staden Vä.[22][23] Tanken var att attackera Åhus, men kungen tvingades dra sig tillbaka när danska trupper tog staden. Istället fortsatte han norrut mot Vittsjö, men den 11 februari överrumplades hans trupper av danskt kavalleri, vilket resulterade i stora förluster för svenskarna. Kungen själv hamnade i livsfara men räddades av Per Banér. Under vintern och våren reste Gustav II Adolf till Stockholm för att hantera regeringsärenden och delta i sin faders begravning.[24][23][25]
Den 18 september 1612 föreslog Kristian IV ett gränsmöte för att diskutera fred. Danskarna hade varit framgångsrika, men kriget hade varit kostsamt, delvis på grund av användningen av legosoldater. I slutet av november 1612 möttes diplomater på gränsbron vid Sjöaryd, inte långt från den danska byn Knäred. Gustav II Adolf befann sig i Värnamo, men deltog även inkognito i förhandlingarna. Freden i Knäred slöts den 21 januari 1613, där Sverige stod som förlorande part. Det hårdaste villkoret var den dryga Älvsborgs lösen på en miljon riksdaler specie för att återfå Älvsborg, Lödöse samt sju härader i Västergötland. Sverige behövde samla in dessa medel, vilket ledde till tuffa ekonomiska pålagor på befolkningen. Beslutet om hur kostnaderna skulle fördelas togs utan att bönderna var representerade, och även kungen fick smälta ner sitt bordssilver för att bidra. Fyra kammarråd, inklusive Johan Skytte, ansvarade för indrivningen av medel. När detta inte räckte var Sverige tvunget att låna pengar från Nederländerna, en skuld som aldrig helt återbetalades. Försäljningen av koppar blev avgörande för att finansiera lönen. År 1618 var Sverige fortfarande skyldig pengar för Älvsborgs lösen. En kraftsamling gjordes för att få fram de sista medlen, och i början av 1619 betalades hela summan, vilket återställde Älvsborg och dess omgivningar till svensk kontroll. Kalmarkriget och de ekonomiska påfrestningarna av Älvsborgs lösen ledde till en allvarlig ekonomisk kris för Sverige. Trots detta blev Sverige diplomatiskt mindre isolerat, med närmare relationer till England och Nederländerna, vilket resulterade i ett försvarstraktat med Nederländerna i april 1614.[26][27][28][29]
Efter det danska kriget avslutades även det ryska kriget, och Gustav II Adolf gav i maj 1613 instruktioner till Jakob De La Gardie angående tsarvalet av Karl Filip. Om Karl Filip inte blev vald, ville Sverige etablera en fästningsgördel i Pskov och Ladoga samt få kontroll över ishavsområdet och Archangelsk. Sverige siktade på att få monopol på Rysslands handel i Östersjön och Ishavet. De La Gardie varnade kungen för att ett sådant expansionistiskt mål skulle kunna driva Ryssland närmare Polen. I början av 1614 sammankallades en riksdag i Örebro, där kriget mot Ryssland var huvudfrågan. Gustav II Adolf strävade efter fred, men ville kombinera detta med territoriella vinster. Änkedrottningen och hertig Johan förespråkade en fred utan stora landvinster, medan Axel Oxenstierna påpekade att Sverige inte kunde föra två krig samtidigt. Därför var det nödvändigt att sluta fred med Ryssland, då konflikten med Polen var mer grundläggande. Det beslutades att förstärka trupperna för det ryska kriget. Ryska trupper hotade Novgorod, som De La Gardie hade erövrat i juli 1611. En svensk seger i juli 1614 säkerställde ockupationen av staden, där Gustav II Adolf själv deltog i striderna. Hans resa till de ryska områdena var äventyrlig, bland annat upplevde han en brand vid Åbo slott. Vid sin ankomst till krigsskådeplatsen deltog kungen i sin första belägring vid Gdov, där staden gav upp efter två stormningsförsök i september 1614.[30][31][32][33]
Under 1615 fokuserade svenskarna på att inta Pskov, vilket ledde till ökad rekrytering och finansiell belastning. Sjön Peipus användes för transporter, och i september belägrades staden. Samtidigt inleddes fredsöverläggningar, vilket tvingade svenskarna att dra tillbaka sina trupper utan att uppnå sina krigsmål. I februari 1616 erbjöd Jakob I av England sina medlingstjänster, vilket båda parter accepterade. Huvudmedlaren, John Mericke, sökte förhandla fram ett stillestånd för att underlätta fredssamtalen. Svenskarna ville dock först förbättra sin förhandlingsposition genom militära framgångar. Fredsförhandlingarna fortsatte under hösten 1615 och in i följande år i Diderina, sydost om Novgorod. Trots att svenskarna inte gjort några stora vinster i kriget mot Ryssland, var ryssarnas förhandlingsläge svagt, då de också krigade mot Polen. Slutförhandlingarna ägde rum i Stolbova i februari 1617, där fredsavtalet undertecknades den 27 februari. Genom freden erhöll Sverige Ingermanland med Nöteborg och Kexholms län, vilket innebar att flera ryska fästningar, som Ivangorod och Kexholm, blev svenska. Novgorod återlämnades till Ryssland och gränsen drogs genom Ladoga. Sverige fick dock inte kontroll över den ryska Östersjöhandeln eller Ishavshandeln, vilket begränsade de förväntade vinsterna av konflikten.[34][28][35][36][37]
Inrättandet av Svea hovrätt i februari 1614, på initiativ av Axel Oxenstierna, markerade en viktig förändring i Sveriges rättsliga och administrativa historia. Hovrätten skapades för att kunna utdöma "kungadom" både i kungens närvaro och frånvaro, samt för att ersätta Lübecks Oberhof, som tidigare hanterat överklaganden från den svenskskontrollerade staden Reval. Snart uppstod dock en konflikt mellan Oxenstiernas strävan efter lagstadgade former och Gustav II Adolfs önskan att bevara sin makt. Rättegångsordningen ändrades för att möjliggöra revision, men kungen var noga med att använda detta verktyg sparsamt. Kungen blev efteråt involverad i Erik Jöransson Tegels och Nils Chesnecopherus arvsrättskonflikt, liksom i Johannes Messenius högförräderidom.[38] Under senare delen av sin regeringstid grundade Gustav II Adolf Åbo hovrätt i Finland år 1623 och Dorpats hovrätt i Livland år 1630, då kungen ville säkerställa att rättvisa och rättssäkerhet bättre kunde upprätthållas för hela det svenska riket.[39][40]
Under denna tid hotades statsledningen av uppror från allmogen. Hösten 1613 spreds rykten om att soldater deserterade från kriget i Ryssland, vilket ledde till att allmogen sympatiserade med de rymda soldaterna. Gustav II Adolf utfärdade dödsdomar för deserterande soldater, men efter ett möte med Oxenstierna och andra rådsmedlemmar i Västerås lovade han att dessa skulle slippa straff om de återvände snabbt. Det uppstod även ett uppror bland bönderna i Dalarna, som krävde att alla adelsmän skulle dödas. Kungen reste själv till Leksand för att möta prosten Elaus Terserus, som fick i uppdrag att lugna bönderna. Vid årsskiftet 1616-1617 inträffade en annan allvarlig händelse då bönder i Västbo härad i Småland, inför häradshövdingen, dödade en hatad tingsskrivare. Kungen beordrade att alla bönder i häradet skulle samlas i Jönköping. Under denna sammankomst dömde han både anstiftarna av dråpet, liksom fogden som befanns ha gjort tjänstefel, till avrättning. Dessutom ålades alla män i häradet mellan 15 och 60 år en särskild penningbot. De dråpare som flytt till Danmark förklarades fredlösa i hela Sverige.[41]
Karl IX och hans hustru Kristina önskade att Gustav II Adolf skulle få en furstlig gemål. År 1610 skickade Karl IX en svensk beskickning till England, där Johan Skytte och Gustav Stenbock fick positiva intryck av prinsessan Elisabet Stuart, medan kung Jakob I också visade intresse för Gustav II Adolf. Dock motsatte sig Jakob I maka, Anna av Danmark, att Danmarks fiende skulle bli hennes svärson. År 1611 kom den unga damen Ebba Brahe till det svenska hovet. Mellan nyåret 1613 och några år framåt skrev Gustav II Adolf kärleksbrev till henne och kallade henne för "Wällborna Fröken, hiertans aldra kiäraste".[42] Relationens utveckling motarbetades av hans mor, som var fientligt inställd till Ebba. Magnus Brahe, Ebba Brahes far, ville inte inblandas i konflikter inom den kungliga familjen och gav därför ingen hjälp. Kristina hade andra planer och ville att Gustav II Adolf skulle gifta sig med en dotter till lantgreven av Hessen, men kungen visade inget intresse för detta alternativ. Kärleksrelationen med Ebba Brahe avklingade under 1615, i samband med att Gustav II Adolf, inför belägringen av Pskov, inledde en ny relation med holländskan Margareta Slots, som var gift med den avlidne ingenjören Andries Sessandes. I maj 1616 födde Margareta deras son, <
