Socialdemokraterna (Sverige)

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet-Socialdemokraterna.^[10]

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Förkortning	S, SAP
Partibeteckning	Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
Land	Sverige
Partiordförande	Magdalena Andersson
Partisekreterare	Tobias Baudin
Gruppledare	Lena Hallengren
Grundat	23 april 1889 (136 år sedan)
Huvudkontor	Sveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar	75 000[1] (1)
Politisk ideologi	Socialdemokrati Demokratisk socialism[2] Feminism[3] Pro-europeisk Se även: SAP:s idéutveckling
Politisk position	Mitten-vänster[4]
Internationellt samarbetsorgan	Progressiva Alliansen[5][6]
Nordiskt samarbetsorgan	Socialdemokratiska gruppen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i Europaparlamentet	S&D-gruppen
Färg(er)	Röd
Ungdomsförbund	Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
Studentförbund	Sveriges socialdemokratiska studentförbund (SSF / S-Studenter)
Kvinnoförbund	Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF / S-kvinnor)
Partitidning(ar)	Aktuellt i Politiken (AiP)
Riksdagen (2022)[7]
Röstandel	30,33 procent
Mandat	107 / 349 (inklusive en vilde)
Regioner (2022)[8][9]
Röstandel	31,68 procent
Mandat	576 / 1 720
Kommuner (2022)[8][9]
Röstandel	29,31 procent
Mandat	3 771 / 12 614
EU-parlamentet (2024)
Röstandel	24,77 procent
Mandat	5 / 21
Webbplats
www.socialdemokraterna.se
Svensk politik Politiska partier Val

Partiet har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är den främsta politiska grenen av arbetarrörelsen i Sverige. Partiets officiella ideologi är demokratisk socialism.^[2] Magdalena Andersson är partiordförande sedan 4 november 2021.

Ideologi

Huvudartikel: Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis idéutveckling

Socialdemokraternas officiella ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.^[11]

Partiet hade ursprungligen som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter i ett blandekonomiskt system där marknadsekonomi kombineras med politiska regleringar och statligt ägande.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den politiska mitten.^[12]

Historia

Huvudartikel: Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis historia

Partiet bildades 1889 av fackföreningsrörelsen, som det sedan dess har samarbetat nära med.

Socialdemokraterna ingick första gången i Sveriges regering från 1917. Den första helt socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde 1920. Partiet hade regeringsmakten oavbrutet 1936–1976 och därefter 1982–1991 samt 1994–2006. Åren 2014–2021 ingick partiet i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter en oppositionsperiod som inleddes efter valet 2006. Under 2021–2022 bildade Socialdemokraterna en enpartiregering, den första regeringen i svensk historia som leddes av en kvinna, Magdalena Andersson. Partiet förlorade regeringsmakten i riksdagsvalet 2022 och är sedan dess ledande oppositionsparti.

Socialdemokraterna är det största partiet i Sverige, både sett till medlemsantal och valresultat till riksdagen, en ställning partiet haft sedan början av 1900-talet. Stödet är starkast i Norrland och i storstädernas förorter.^[13]

August Palm (1849–1922), agitator och förgrundsgestalt inom partiet.

Grundande

Den svenska socialdemokratins historia började i Malmö 6 november 1881 då skräddaren August Palm höll talet Hvad vil Sosial-Demokraterna?.^[14][15] Åtta år senare bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP). Bakom bildandet stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor samt olika socialistiska grupper. Den konstituerande kongressen hölls påskhelgen 19–22 april 1889 med 49 ombud i en lokal hos Stockholms Murareförening på dåvarande Tunnelgatan 12 (nuvarande Olof Palmes gata) i Stockholm.^[16][17]

Utanför riksdagen (1889–1896)

Partikongressen i Norrköping 1891 uttalade att organiserat våld kunde vara en väg för arbetarklassen till makten och uppmanade till folkbeväpning. Samtidigt beslutade kongressen att det socialdemokratiska partiet endast skulle använda metoder som motsvarade "folkets naturliga rättsmedvetande".^[18] Den unga svenska arbetarrörelsen fortsatte att agera utomparlamentariskt genom att organisera Folkriksdagar 1893 och 1896. Folkriksdagarna ansåg att stridsåtgärder kunde behövas för att uppnå bättre representation i riksdagen, till exempel strejk, skattevägran och mönstringsvägran. På den socialdemokratiska partikongressen 1897 beslutades att inte delta i riksdagsvalet 1899. År 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). År 1902 anordnade de båda organisationerna tillsammans en storstrejk med omkring 120 000 deltagande för att införa allmän och lika rösträtt.

Riksdagsparti (1896–1917)

Partiet enades tidigt om att driva två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag, ibland formulerad som ”8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila”. Kravet på åtta timmars arbetsdag förverkligades 1919 när 48-timmarsarbetsveckan infördes. År 1921 utvidgades den allmänna och lika rösträtten till att även omfatta kvinnor, men stora grupper stod fortfarande utanför, bland annat personer som uppbar fattighjälp.

Vid första världskrigets utbrott 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när flera socialdemokratiska partier stödde sina nationella regeringar. I Sverige ökade motsättningarna i samhället, som drabbades av svält och 1917 av hungerkravaller. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som ledde den konservativa regeringen, fick öknamnet ”Hungersköld”.

Även inom socialdemokratin växte motsättningarna. En spricka uppstod mellan partiledningen, som stödde den borgerliga regeringen, och ungdomsförbundet, som drev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan splittrades socialdemokratin när Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen lämnade partiet och bildade Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), dagens Vänsterpartiet. Uppdelningen avslutade en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.

Hjalmar Branting (1860–1925)

Regeringsparti till och från (1917–1926)

I valet till andra kammaren 1917 förlorade högern stort. Efter misslyckade försök att bilda regering med mer konservativa politiker bad kung Gustaf V liberalen Nils Edén att bilda regering. Han ledde därefter den liberala regeringen Edén, som tillträdde 19 oktober 1917 och blev den första regeringen med socialdemokratiska statsråd.

Socialdemokraterna var den större parten i koalitionen med Liberala samlingspartiet. Edén krävde ett löfte av kungen om att inte stoppa ett förslag om allmän rösträtt och att godkänna de statsråd som statsministern föreslog, inklusive de socialdemokratiska. De socialdemokratiska ministrarna var finansminister Hjalmar Branting, sjöförsvarsminister Erik Palmstierna, ecklesiastikminister Värner Rydén och konsultativt statsråd Östen Undén. Några månader senare ersattes Branting av Fredrik Vilhelm Thorsson, och två år senare lämnade Rydén sin post och efterträddes av Olof Olsson.

Regeringen genomförde bland annat kvinnlig rösträtt och avskaffade den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalen. Därefter växte kritiken inom socialdemokratin mot att regeringen inte gick längre i sina reformer. Den 10 mars 1920 efterträddes regeringen Edén av en rent socialdemokratisk regering, regeringen Branting I, där Hjalmar Branting blev den första socialdemokratiska statsministern.

Folkhemmet (1932–1976)

År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om folkhemmet i ett tal där han bland annat sade: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976, med undantag för 19 juni–28 september 1936 då en Bondeförbundet-regering under Axel Pehrsson-Bramstorp styrde. Under denna tid genomfördes flera stora socialpolitiska reformer, bland annat den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna tilläggspensionen (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationen (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, fick stor betydelse för den socialdemokratiska samförståndspolitik som Per Albin Hansson förde med målet att uppnå ett klasslöst samhälle.

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 lades grunden till flera viktiga arbetsrättsreformer, bland annat lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL). Under samma årtionde begränsades även kungens makt genom Torekovskompromissen, och den hemliga åsiktsregistrering som avslöjades i IB-affären väckte stor debatt.

Oppositionsparti (1976–1982)

I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna valet och för första gången sedan 1936 övertogs regeringsmakten av en borgerlig regering under Torbjörn Fälldin från Centerpartiet. Socialdemokraterna kom också att förlora ytterligare ett val, 1979. En folkomröstning om kärnkraftsfrågan genomfördes 1980, viket dämpade slitningarna i väljarkåren och inom Socialdemokraterna i frågan.

Regeringsparti (1982–1991)

Efter valsegern 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten. De kontroversiella löntagarfonderna infördes av den nya regeringen. I mitten av 1980-talet genomfördes omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna, som kom att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades statsminister Olof Palme.

Oppositionsparti (1991–1994)

I riksdagsvalet 1991 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Partiet gick i opposition under regeringen Carl Bildt.

Regeringsparti (1994–2006)

I valet 1994 återkom Socialdemokraterna till regeringsmakten under Ingvar Carlsson. År 1996 efterträddes han som partiledare och statsminister av Göran Persson. Under 1990-talet genomfördes en ekonomisk sanering med omfattande nedskärningar i den offentliga sektorn. Regeringen slöt också en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem, vilket innebar att ATP-systemet avvecklades.

Under saneringsåren samarbetade Socialdemokraterna med Centerpartiet. Från 1998 till 2006 hade partiet i stället ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På partikongressen 2001 beslutade Socialdemokraterna att beteckna sig som ett feministiskt parti.

Oppositionsparti (2006–2014)

Efter att ha förlorat valet 2006 fick partiet året därpå sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare. I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,7 procent av rösterna.^[19][20] Partiet förblev med knapp marginal Sveriges största, men resultatet var det lägsta sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna blev dessutom mindre än den borgerliga Alliansen, som fortsatte att styra. Mona Sahlin avgick efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick den 21 januari 2012 efter en period av hård mediekritik. Den 27 januari 2012 valdes IF Metalls ordförande Stefan Löfven till ny partiordförande.^[21]

Regeringsparti (2014–2022)

I riksdagsvalet 2014 fick Socialdemokraterna 31,0 procent.^[22] De rödgröna blev större än Alliansen men utan egen majoritet. Valet blev ändå det första segervalet för Socialdemokraterna sedan 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet.

Organisation

Partisymbol

Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna en röd ros som partisymbol.

Partistyrelsen i Vasaparken 2013: Carin Jämtin, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mikael Damberg.

Magdalena Andersson, partiordförande sedan 2021.

Medlemmar

På 1980-talet hade partiet cirka 1,2 miljoner medlemmar. När kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1991–1992 sjönk antalet till 260 346.^[23]

• 1999: 177 316^[23]
• 2003: 152 402^[23]
• 2012: 99 484^[24]
• 2013: 97 396
• 2014/2015: 101 674^[25]
• 2020/2021: cirka 75 000^[1]
• 2021/2022: 76 552^[26]

Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti mätt i antal medlemmar. Näst störst är Moderaterna, med ungefär hälften så många.^[27]

Arbetarekommuner

I varje kommun finns en arbetarekommun. Den omfattar ofta flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar). De första arbetarekommunerna bildades 1894 och skrevs in i partiets stadgar 1900.^[28]

Den dagliga verksamheten sker i s-föreningarna. De kan nominera medlemmar till uppdrag inom arbetarekommunen och kommunala uppdrag.

Arbetarekommunen håller möten där medlemmar och föreningar tar upp lokala frågor. Styrelsen väljs vid årsmötet varje år och fastställer kandidatlistor till kommunfullmäktige.

Partidistrikt

Partiet är indelat i 26 partidistrikt. De är partiets högsta nivå regionalt och leds av en distriktsstyrelse som väljs på distriktets kongress. Kongressen är distriktets högsta beslutande organ. Distrikten fastställer kandidatlistor för val till regionfullmäktige och till beslutande organ i Svenska kyrkan.

Gotlands, Göteborgs och Stockholms partidistrikt fungerar både som partidistrikt och arbetarekommuner.^[29]

Partidistrikt
Blekinge partidistrikt
Dalarnas partidistrikt
Fyrbodals partidistrikt
Gotlands partidistrikt
Gävleborgs partidistrikt
Göteborgs partidistrikt
Göteborgsområdets partidistrikt
Hallands partidistrikt
Jämtlands län partidistrikt
Jönköpings partidistrikt
Kalmar läns partidistrikt
Kronobergs partidistrikt
Norrbottens partidistrikt
Skaraborgs partidistrikt
Skånes partidistrikt
Stockholms läns partidistrikt
Stockholms partidistrikt
Sörmlands partidistrikt
Uppsala läns partidistrikt
Värmlands partidistrikt
Västerbottens partidistrikt
Västernorrlands partidistrikt
Västmanlands partidistrikt
Älvsborg Södra partidistrikt
Örebro läns partidistrikt
Östergötlands partidistrikt

Partiordförande

Partiordföranden (ofta kallad partiledaren) är Socialdemokraternas högsta företrädare och väljs av partikongressen. Partiordföranden är också ordförande i partistyrelsen och i det verkställande utskottet (VU).^[30]

När partiet bildades 1889 hade det ingen partiordförande i modern mening. I stället leddes partiet kollektivt genom verkställande utskottet. När posten som ordförande i utskottet inrättades betraktades innehavaren även som partiordförande. Den förste som valdes av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting 1908.^[31]

Av de elva personer som hittills innehaft posten som partiordförande har åtta även varit Sveriges statsminister. Undantagen är Claes Tholin, Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Partiordförande

Nr	Bild	Namn	Tillträde	Avgång	Anmärkning
1		Claes Tholin	1896	1907	Ordförande i verkställande utskottet 1896–1907. Betraktades i denna egenskap som partiordförande.
2		Hjalmar Branting	1907	1925	Ordförande i verkställande utskottet 1907–1908. Valdes av partikongressen 1908 som den förste kongressvalde partiordföranden. Statsminister 1920, 1921–1923, 1924–1925.
3		Per Albin Hansson	1925	1946	Tillförordnad efter Brantings död 1925. Valdes formellt 1928. Statsminister 1932–1936, 1936–1946.
4		Tage Erlander	1946	1969	Statsminister 1946–1969.
5		Olof Palme	1969	1986	Statsminister 1969–1976, 1982–1986.
6		Ingvar Carlsson	1986	1996	Statsminister 1986–1991, 1994–1996.
7		Göran Persson	1996	2007	Statsminister 1996–2006.
8		Mona Sahlin	17 mars 2007	25 mars 2011
9		Håkan Juholt	25 mars 2011	21 januari 2012
10		Stefan Löfven	21 januari 2012	4 november 2021	Statsminister 2014–2021.
11		Magdalena Andersson	4 november 2021	pågående	Statsminister 2021–2022.

Ingvar Carlsson och Mona Sahlin tillsammans med dåvarande partiordförande Stefan Löfven 2016.

Partisekreterare

En lista över Socialdemokraternas partisekreterare sedan 1896.

Partisekreterare

Namn	Tillträde	Avgång
Karl Magnus Ziesnitz	1896	1901
Carl Gustaf Wickman	1901	1911
Fredrik Ström	1911	1916
Gustav Möller	1916	1940
Rickard Lindström (t.f.)	1924	1926
Rickard Lindström (t.f.)	1930	1933
Anders Nilsson (t.f.)	1933	1940
Torsten Nilsson	1940	1945
Sven Andersson	1945	1948
Sven Aspling	1948	1962
Sten Andersson	1962	1982
Bo Toresson	1982	1992
Mona Sahlin	1992	1994
Leif Linde	1994	1996
Ingela Thalén	1996	1999
Lars Stjernkvist	1999	2004
Marita Ulvskog	2004	2009
Ibrahim Baylan	2009	2011
Carin Jämtin	2011	2016
Lena Rådström Baastad	2016	2021
Tobias Baudin	2021	–

Partistyrelsen

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU), som är högsta beslutande organ mellan partikongresserna som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU.

Finanser

Så fördelades Socialdemokraternas intäkter 2021.^[32]

• Försäljning och lotterier: 45 procent
• Statligt partistöd: 37 procent
• Övriga intäkter: 16 procent
• Medlemsavgifter: 1 procent
• Donationer: 1 procent

Partikassör

Partikassörer

Namn	Tillträdesår	Avgångsår
Karl Magnus Ziesnitz	1896	1901[33]
Carl Gustaf Wickman	1901	1921[33]
Anna Sterky	1921	1924[33]
Emil Wallin	1925	1948[33]
Ernst Nilsson	1948	1963[33]
Allan Arvidsson	1963	1972[33]
Nils-Gösta Damberg	1972	1987[33]
Björn Wall	1987	1992[33]
Bosse Sundling	1992	1995
Inger Mäler	1995	2000
Birgitta Lönegård	2001	2005
Tommy Ohlström	2005	2013
Hans Dahlgren	2013	2014
Roger Berzell	2014	2021
Joakim Jonsson	2021	–

Samverkande organisationer

Fackliga organisationer

Vid LO:s första kongress beslutades att fackföreningar som var anslutna till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Efter kritik ändrades beslutet, och vid LO:s kongress 1900 fastslogs i stället att LO skulle verka för att föreningarna anslöt sig till lokala arbetarekommuner. Denna regel avskaffades 1909. Enskilda fackförbund kunde dock kollektivansluta sina medlemmar, men enskilda medlemmar kunde reservera sig mot detta.

Den fackliga kollektivanslutningen avskaffades 1991. Efter detta minskade antalet partimedlemmar från över en miljon till cirka 100 000 år 2008.^[34] Föreningar kan fortfarande vara medlemmar i arbetarekommuner som organisationer.^[35]

År 2019 uppgick de ekonomiska bidragen från LO och dess medlemsförbund till 11,3 miljoner kronor, varav LO centralt stod för 6 miljoner kronor.^[36]

LO har länge haft representation i partistyrelsen, och dess ordförande brukar väljas in i partiets verkställande utskott.^[37]

Sidoorganisationer

• Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
• Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (S-kvinnor)
• Sveriges socialdemokratiska studentförbund (S-studenter)
• HBTQ+Socialdemokrater
• Socialdemokrater för tro och solidaritet

Socialdemokrater för tro och solidaritet

År 1929 bildades Sveriges kristna socialdemokraters förbund, vanligen kallat Broderskapsrörelsen. År 2011 bytte organisationen namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och inkluderar numera medlemmar från flera religioner.

Partiet är en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan under beteckningen Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Utbildning och bildning

• Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
• Bommersvik – SSU:s förbundsskola
• Brunnsviks folkhögskola
• Runö folkhögskola
• Rönneberga kurs- och konferensanläggning

Tankesmedjor och stiftelser

• Katalys – bildad av den fackliga samverkansgruppen 6F
• Olof Palmes internationella center (Palmecentret)
• Tankesmedjan Tiden
• Reformisterna

Medier

• AiP Media Produktion AB
• Tidens förlag

Partiet ägde tidigare flera dagstidningar genom A-pressen. Efter dess konkurs spreds ägandet, och partiet äger numera direkt eller genom bolag ett fåtal tidningar.

• Norrländska Socialdemokraten (NSD), Luleå – delägande i Norrbottens Media
• Piteå-Tidningen, Piteå – helägd
• Sydöstran, Karlskrona – delägande (9,9 procent)
• Östra Småland och Nyheterna – delägande (9,0 procent)
• Aktuellt i Politiken – genom AiP Media Produktion AB
• Tiden – genom AiP Media Produktion AB
• Morgonbris – genom AiP Media Produktion AB
• Scen & Salong – genom AiP Media Produktion AB
• Stockholms-Tidningen – genom AiP Media Produktion AB

Flera andra tidningar beskriver sig som ”oberoende socialdemokratiska” eller ”obundna socialdemokratiska” utan ägarkoppling till partiet.

Företag

• A-lotterierna – lotteri- och spelbolag
• Folkets Hus och Parker – driver lokaler och parker
• Fonus – begravningsbyrå delägd av LO, TCO och socialdemokratiska föreningar
• Kooperativa Förbundet (KF) – medgrundare av ABF, Folksam och Palmecentret
• Kooperativa institutet (Koopi) – medlem i Palmecentret
• Riksbyggen – bostadsrättsföretag delägt av LO-förbund och kooperativa organisationer
• Spero – spelbolag drivet tillsammans med IOGT-NTO

Internationella samarbeten

• Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D)
• Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)
• Progressive Alliance
• Demokratiska unionspartiet (PYD) – samarbete sedan 2021^[38]
• Folkens demokratiska parti (Turkiet) (HDP) – systerparti^[38]

Andra organisationer med koppling till Socialdemokraterna

• Hyresgästföreningen
• Pensionärernas riksorganisation (PRO)
• Unga Örnars Riksförbund
• Verdandi

Valresultat

Riksdagsval

Mellan mitten av 1930-talet och mitten av 1980-talet hade Socialdemokraterna sin ”guldålder”, då partiet i ungefär hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två val, 1940 och 1968, fick partiet över 50 procent (50,1 procent). Endast i tre val, 1973, 1976 och 1979, fick partiet under 44,6 procent av rösterna.

Socialdemokraternas riksdagsvalresultat 1911–2022

År	Resultat (procent)
1911	28,5
1914 (våren)	30,1
1914 (hösten)	36,4
1917	39,2
1920	36,1
1921	39,4
1924	41,1
1928	37,0
1932	41,1
1936	45,9
1940	53,8
1944	46,6
1948	46,1
1952	46,0
1956	44,6
1958	46,2
1960	47,8
1964	47,3
1968	50,1
1970	45,3
1973	43,6
1976	42,7
1979	43,2
1982	45,6
1985	44,7
1988	43,2
1991	37,7
1994	45,2
1998	36,4
2002	39,9
2006	34,9
2010	30,7
2014	31,0
2018	28,3
2022	30,3

Resultat i riksdagsvalen per kommun

Resultat 2022 per kommun

• 
  Valet 1973
• 
  Valet 1976
• 
  Valet 1979
• 
  Valet 1982
• 
  Valet 1985
• 
  Valet 1988
• 
  Valet 1991
• 
  Valet 1994
• 
  Valet 1998
• 
  Valet 2002
• 
  Valet 2006
• 
  Valet 2010
• 
  Valet 2014
• 
  Valet 2018
• 
  Valet 2022

Gruppledare i riksdagen

Första kammaren (1933–1970)

Namn	Period
Harald Åkerberg	1933–1950
Axel Strand	1951–1970

Andra kammaren (1933–1970)

Namn	Period
Anders Anderson	1933–1940 (lagtima riksdagen)
Allan Vougt	1940–1945 (urtima riksdagen)
Erik Fast	1945–1953
Gösta Skoglund	1954–1957
Gösta Netzén	1957
Ossian Sehlstedt	1957–1959
Hans Gustafsson	1959–1965
Ingemund Bengtsson	1965–1968
Bo Martinsson	1969–1970

Enkammarriksdagen (från 1971)

Namn	Period
Rune B. Johansson	1971
Ingvar Svanberg	1971–1979
Hans Gustafsson	1979–1982
Lilly Hansson	1982–1985
Ivar Nordberg	1985–1988
Jan Bergqvist	1988–1994
Sven Hulterström	1994–2001
Britt Bohlin	2001–2008
Sven-Erik Österberg	2008–2011
Carina Moberg	2011–2012
Mikael Damberg	2012–2014
Tomas Eneroth	2014–2017
Anders Ygeman	2017–2019
Annelie Karlsson	2019–2022
Gunilla Carlsson	2022
Lena Hallengren	2022–

Riksdagsledamöter

För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Socialdemokraterna.

Landstings- och regionval

Socialdemokraterna har i regel fått högre valresultat i landstings- och regionvalen än i riksdagsvalen. Undantag är valen 1985, 1998 och 2002.^[39][40]

Resultat i landstings- och regionval 1970–2022

År	Resultat (procent)
1970	45,8
1973	43,8
1976	43,7
1979	43,9
1982	46,6
1985	44,4
1988	43,7
1991	38,3
1994	45,5
1998	35,8
2002	38,3
2006	34,9
2010	33,0
2014	32,9
2018	28,7
2022	31,7

Kommunalval

Från slutet av 1930-talet till 1960-talet var Socialdemokraterna starkt gynnade i kommunalvalen i förhållande till valen till andra kammaren. Kommunalvalet 1966 blev dock ett bakslag.

Från och med 1970 hölls kommunalvalen samma dag som riksdagsvalen och landstingsvalen, vilket gjorde resultaten direkt jämförbara. Från 1985 började partiet istället få lägre resultat än i de andra valen, när Miljöpartiet och lokala partier ökade i popularitet.^[39][40]

Socialdemokraternas resultat i kommunalval 1910–2022

År	Resultat (procent)
1910	16,8
1912	21,8
1914	26,4
1916	30,2
1918	32,3
1919	36,3
1922	34,7
1926	39,0
1930	41,4
1934	42,1
1938	50,4
1942	50,3
1946	44,4
1950	48,6
1954	47,4
1958	46,8
1962	50,5
1966	42,2
1970	45,6
1973	43,2
1976	43,0
1979	43,0
1982	45,5
1985	42,6
1988	41,6
1991	36,6
1994	43,4
1998	35,1
2002	37,2
2006	34,6
2010	32,4
2014	31,2
2018	27,6
2022	29,3

Kyrkoval

År 2021 var partiet den största nomineringsgruppen i kyrkomötet.^[41]

Europaparlamentsval

Socialdemokraterna har genomgående haft lägre väljarstöd i Europaparlamentsvalen jämfört med närliggande riksdagsval. I Europaparlamentsvalet 2019 erhöll Socialdemokraterna 23,5 procent av rösterna och 2024 ökade de något till 24.8 procent.^[42] Partiet har erhållit fem mandat i varje EU-val sedan 2004, men när antalet svenska mandat utökades till 20 i december 2011 fick partiet ett av de två nya mandaten och de hade därför sex mandat mellan 2011 och 2014.

Val	Andel (%)	Mandat	Ref
1995	28,1 procent	7 / 22	[43]
1999	26,0 procent	6 / 22	[43]
2004	24,6 procent	5 / 19	[43]
2009	24,4 procent	5 / 18	[43]
2014	24,2 procent	5 / 20	[43]
2019	23,5 procent	5 / 20	[44]
2024	24,8 procent	5 / 21	[42]

Regeringar

Första gången som Socialdemokraterna deltog i en svensk regering var 1917–1920, under ledning av den liberala statsministern Nils Edén. Tre år senare bildades den första regering som leddes av Socialdemokraterna med Hjalmar Branting som statsminister. Från 1936 var Socialdemokraterna i regeringsställning oavbrutet fram till 1976. Därefter har partiet växlat mellan att vara regeringsparti och det ledande oppositionspartiet.

Bild	Statsminister	År	Längd	Typ av regering	Orsak till regeringens avgång
	Hjalmar Branting I	1920	7 månader	Minoritetsregering	Valförlust
	Hjalmar Branting II	1921–1923	1 år 5 månader	Minoritetsregering	Första kammaren avslog regeringens proposition om arbetslöshetsunderstöd.
	Hjalmar Branting III	1924–1925	3 månader	Minoritetsregering.	Statsministern allvarligt sjuk.
	Rickard Sandler	1925–1926	1 år 5 månader	Minoritetsregering	Stripakonflikten
	Per Albin Hansson I	1932–1936	3 år 9 månader	Minoritetsregering	Riksdagen avslog proposition om folkpensionen.
	Per Albin Hansson II	1936–1939	3 år 3 månader	Majoritetsregering med Bondeförbundet.	Kriget skapade en samlingsregering.
	Per Albin Hansson III	1939–1945	5 år 7 månader	Samlingsregering under andra världskriget med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet.	Krigsslutet
	Per Albin Hansson IV	1945–1946	1 år 2 månader	Minoritetsregering	Statsministern avled.
	Tage Erlander I	1946–1951	5 år	Minoritetsregering	Framgångsrika förhandlingar om en majoritetsregering med Bondeförbundet.
	Tage Erlander II	1951–1957	6 år	Majoritetsregering med Bondeförbundet.	Samarbetet med Bondeförbundet sprack på grund av ATP-frågan.
	Tage Erlander III	1957–1969	12 år	Minoritetsregering 1957–1968 Majoritetsregering 1968–1969	Ny partiledare
	Olof Palme I	1969–1976	7 år	Majoritetsregering 1969–1970 Minoritetsregering 1970–1976	Valförlust
	Olof Palme II	1982–1986	3 år 5 månader	Minoritetsregering.	Statsministern mördad.
	Ingvar Carlsson I	1986–1990	3 år 11 månader	Minoritetsregering.	Riksdagen avslog proposition om löner.
	Ingvar Carlsson II	1990–1991	1 år 8 månader	Minoritetsregering	Valförlust
	Ingvar Carlsson III	1994–1996	1 år 5 månader	Minoritetsregering. Budgetsamarbete först med Vänsterpartiet och sedan med Centerpartiet.	Ny partiledare
	Göran Persson	1996–2006	10 år 7 månader	Minoritetsregering. Budgetsamarbete först med Centerpartiet, sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.	Valförlust
	Stefan Löfven I	2014–2019	4 år 3 månader	Minoritetsregering med Miljöpartiet. Budgetsamarbete med Vänsterpartiet.	Förlorad förtroendeomröstning i riksdagen.
	Stefan Löfven II	2019–2021	2 år 6 månader	Minoritetsregering med Miljöpartiet. Budgetsamarbete med Centerpartiet och Liberalerna.	Förlorad misstroendeomröstning i riksdagen.
	Stefan Löfven III	2021	4 månader	Minoritetsregering med Miljöpartiet.	Ny partiledare
	Magdalena Andersson	2021–2022	11 månader	Minoritetsregering.	Valförlust

Styre i regioner och kommuner

Under mandatperioden 2022–2026 är Socialdemokraterna (2024) med och styr (eller styr ensamma) i 169 av Sveriges 290 kommuner och 14 av Sveriges 21 regioner.^[45]