sinne

Svenska

Substantiv

Böjningar av sinne	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	sinne	sinnet	sinnen	sinnena
Genitiv	sinnes	sinnets	sinnens	sinnenas

sinne

1. (fysiologi) sensorisk funktion som ett djur (eller liknande) har; funktion att uppfatta omvärlden

   Hyponymer: balanssinne, hörselsinne, känselsinne, luktsinne, smaksinne, synsinne

   Människor har fem sinnen: hörsel, syn, smak, luktsinne och känsel.

   Vissa påstår sig ha ett sjätte sinne.

2. själslig läggning, viljeliv

   Synonymer: lynne

   Sammansättningar: djupsinne, egensinne, frisinne, lättsinne, skarpsinne, storsinne, tungsinne, ursinne, vansinne

Varianter: sinn (poetiskt)

Etymologi: Belagt i språket sedan 1400-talet som fornsvenska sin, sinne, inlånat från medellågtyska sin.^[1]

Besläktade ord: sinnlig, sinnrik, sinnad, frisinnad

Sammansättningar: bollsinne, lokalsinne, luktsinne, servicesinne, sinnebild, sinnelag, sinnesfrid, sinnesförnimmelse, sinnesförvirring, sinnesintryck, sinnesorgan, sinnesro, sinnessjuk, sinnessjukhus, sinnesstämning, sinnessvag, sinnestillstånd, sinnevärld

Fraser: sjätte sinne, sinne för musik, vid sina sinnes fulla bruk

Översättningar

sensorisk funktion

• engelska: sense ^(en)
• finska: aisti ^(fi)
• indonesiska: bakat ^(id)
• italienska: senso ^(it) m
• kroatiska: osjetilo ^(hr) n
• pali: citta
• polska: zmysł ^(pl) m
• portugisiska: sentido ^(pt) m
• spanska: sentido ^(es) m
• tyska: Sinn ^(de) m

själslig läggning

• finska: mieli ^(fi)
• polska: duch ^(pl) m
• tyska: Gemüt ^(de) n

Bokmål

Substantiv

Böjningar av sinne	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	sinne	sinnet	sinner	sinna, sinnene
Genitiv	sinnes	sinnets	sinners	sinnas, sinnenes

sinne n

1. ilska, vrede

   Besläktade ord: sinn, sinnelag, sint

Finska

Adverb

sinne

1. dit

Frisiska

Substantiv

sinne

• uttal: ˈsɪnə

1. sol
2. solsken

   Synonymer: sinneskyn

Nynorska

Substantiv

Böjningar av sinne	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	sinne	sinnet	sinne	sinna

sinne n

1. ilska, vrede

   Synonymer: harm, ilske, vreide

   Besläktade ord: sinn, sinna, sinnelag

Verb

sinne

1. (reflexivt: sinne seg) reta upp sig, bli arg