Bleksot eller kloros är en sjukdomsdiagnos som var vanlig under 1800-talet men som försvann som diagnos på 1920-talet. Bleksot drabbade främst flickor i åldrarna 14–20 år och företrädesvis från medel- och överklassen. Läkarna beskrev de sjuka flickorna som svaga, klena och bleka. De led av undervikt, menstruationsproblem, magbesvär, huvudvärk och järnbrist, och saknade lust till det mesta. Även pojkar, kvinnor och ett fåtal män diagnostiserades som klorotiska. De drabbade ordinerades bland annat att uppsöka kurorter där de skulle dricka mineralvatten, bada gyttjebad och äta järntabletter.