Fyrkällsteorin
From Wikipedia, the free encyclopedia
Enligt fyrkällsteorin eller fyrkällshypotesen är Moseböckerna sammanställd av fyra huvudkällor: Jahvisten eller J från 900-talet f.Kr., där Gud vanligen kallas Jahve; Elohisten eller E från 800-talet f.Kr., där Gud vanligen kallas Elohim; Prästskriften eller P från 500-talet f.Kr., som är en mindre litterär författare än de båda föregående; samt Deuteronomisten eller D från 600-talet f.Kr. som skrev Femte Mosebok. Källorna sammanställdes av en eller flera redaktörer i en utdragen komplex process som anses vara avslutad på 400-talet f.Kr.. Förutom skillnader i användningen av gudsnamn förekommer även andra stilistiska och teologiska skillnader mellan källorna.
Fyrkällsteorin utarbetades 1876 av Julius Wellhausen och har dominerat bibelforskningen i ett sekel.[1] Sedan 1970-talet har den dock mer ifrågasatts, och många forskare anser att det inte går att urskilja gamla textfragment.