Självbetjäning inom handel
From Wikipedia, the free encyclopedia
Självbetjäning inom handel innebär att kunden plockar varorna själv, utan hjälp av en anställd. Idén uppstod i USA på 1910-talet, kom till Sverige på 1940-talet och fick sitt genombrott i landet på 1950-talet. Innan hade kunden stått framför en disk och behövt fråga personalen efter varor, som sedan måttades upp och gavs över till kunden. Självbetjäningen innebar en revolution inom handeln och medförde förändringar i hela distributionskedjan. Interiören i butiken behövde göras om och varorna behövde paketeras i förpackningar som kunde ställas ut i butiken. En helt ny industri byggdes upp runt självbetjäningen med nya uppfinningar som cellofanplast, frysdiskar och Tetra Pak för att underlätta handeln.
När självbetjäningen kom till Sverige på 1940-talet fanns det en färdig mall för hur man skulle göra från USA. Omställningen gick snabbt och Sverige låg långt fram i utvecklingen i förhållande till andra länder i Europa. Omställningen skulle ha skett tidigare men ransoneringen under andra världskriget gjorde det omöjligt att paketera varor i rimliga förpackningar. Eftersom omställningen krävde resurser var det större företag som gick i bräschen. Kooperativa Förbundet tog ledningen till en början, sedan kom Ica ikapp och blev en av pionjärerna. Först kom självbetjäningen till livsmedelsbranschen för att sedan sprida sig till fackhandeln. Självbetjäningen innebar en effektivisering av handeln med lägre personalkostnader och högre konsumtion.