![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/b4/Rays_passing_through_birefringent_material.svg/langnn-640px-Rays_passing_through_birefringent_material.svg.png&w=640&q=50)
Dobbeltbryting
From Wikipedia, the free encyclopedia
Dobbelbryting er ein optisk eigenskap ved eit stoff som har ein brytingsindeks som er avhengig av polarisasjonen og forplantingsretninga til lys.[1] Desse optiske anisoptrope materiale er sagt å vere dobbeltbrytande. Dobbelbrytinga vert ofte kvantisert som den største skilnaden mellom brytingsindeksane som materialet viser. Krystall med asymmetrisk krystallstruktur er ofte dobbeltbrytande, i tillegg til platikk under mekanisk stress.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/b4/Rays_passing_through_birefringent_material.svg/320px-Rays_passing_through_birefringent_material.svg.png)
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/0/09/Crystal_on_graph_paper.jpg/640px-Crystal_on_graph_paper.jpg)
Dobbelbryting er opphavleg til fenomenet dobbel refraksjon der ein stråle med lys, som fell på eit dobbeltbrytande material, vert delt av polarisasjonen i to strålar som tar ein litt forskjellig veg. Denne effekten vart først skildra av den danske vitskapsmannen Rasmus Bartholin i 1669, som observerte det[2] i kalsitt, eit krystall som har ein av dei kraftigaste dobbelbrytingane. Det var likevel først på 1800-talet at Augustin-Jean Fresnel korrekt skildra fenomenet i form av polarisasjon og forstod lys som komponentar i eit bølgjefelt i transverse polarisasjonar.