Fäboddrift
drivning av mjölkboskap till sommarbete vid en fäbodvall / From Wikipedia, the free encyclopedia
Fäboddrift, eller fäbodväsen, är i Skandinavien drivning av mjölkboskap till sommarbete vid en fäbodvall, som antingen ligger i skogsområden eller nedanför ett fjäll. Boskapen förs till vallar eller ängar en bra bit från, eller relativt nära, den egentliga jordbruksbygden för att beta under sommaren. Den kultiverade jorden användes i stället för att odla grödor och vinterfoder. En fäbodvall är en samling byggnader som stugor, fähus och kokbodar, som vanligen tillhör bönderna i en särskild by.
Utmärkande för fäboddriften är beredningen på plats av mjölken till smör och ost, varor som är lättare att transportera och som kan bevaras till vintern.[1] Tillverkningen av "förrådsmjölken" långmjölk, täte, och framställningen av hårdost, gammelost, är dessutom unikt för Skandinavien.[2]
Fäboddrift är känt i norra Sverige, Norge (där det kallas setring), Island samt i Finland. Med stöd av skriftliga källor går det att se att det förekommit i Sverige sedan medeltiden och med pollendiagram kan man se att det förekommit där och i Norden sedan 4 000 år.[2] Det avtog senare under 1800-talet när växelbruket bredde ut sig, men förekommer än idag.[3]
Traditionen skiljer sig från pastoralism (nomadiserande boskapsskötsel som renbetesdrift) eftersom det sker mellan fasta betesmarker. Det kan istället liknas vid transhumans, säsongsmässig förflyttning mellan fasta sommar- och vinterbeten. Den främsta skillnaden är att vid fäboddrift befinner sig boskapen inomhus på vintern. Transhumans förekommer i många delar av världen, som i Alperna, Pyrenéerna, Karpaterna, Brittiska öarna, på Balkan samt i Nordafrika (Atlasbergen) och Centralasien (främst Hindukush och västra Himalaya).[4]