Protuberans
gas- och plasmamoln på solen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Protuberanser kallas de enorma gas- och plasmamoln som kastas ut från solens yta, fotosfären. Dessa böjda gaspelare kan nå tusentals kilometer ut i rymden innan de antingen faller tillbaka på solens yta eller frigör sig och upplöses. De orsakas av solens starka magnetfält. I samband med protuberanser frigörs även laddade partiklar till solvinden.[1]
- För det anatomiska begreppet, se Protuberans (anatomi).
Hastigheten hos en protuberans ligger vanligen mellan 100 och 200 kilometer per sekund men är inte sällan åtskilligt högre. De varierar mycket i storlek och form. Somliga är eruptiva och utvecklas och försvinner inom loppet av några timmar, andra är "vilande" och kan ligga kvar tämligen oförändrade i åtskilliga veckor. Projicerade mot solskivan ser de ut som vanliga filament, varför det uppenbarligen är fråga om samma fenomen.
Den förste som observerade protuberanser var svensken Birger Wassenius.[2] Vid en total solförmörkelse över Göteborg den 2 maj 1733[3][not 1] observerade han "röda flammor" kring solranden. Wassenius observation glömdes bort, men vid en förmörkelse över Frankrike och Italien den 8 juli 1842 såg många observatörer samma fenomen. Därefter blev det rutin att planera för protuberansobservationer vid solförmörkelser.[4]