Albanien
republik i Sydeuropa Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Albanien (albanskaː Shqipëri i grundform och Shqipëria i böjningsform, historiskt sett Arbëri i grundform och Arbëria i böjningsform), formellt Republiken Albanien (albanskaː Republika e Shqipërisë),[1] är en republik på västra Balkanhalvön i sydöstra Europa. Landet gränsar till Montenegro och Kosovo i norr, Nordmakedonien i öst och Grekland i sydost. Adriatiska havet och Joniska havet ligger väster om det albanska fastlandet. Cirka 72 kilometer från Albanien, utmed Otrantosundet, ligger Italien. Namnet Albanien kommer av albanoi, namnet på en folkstam i antikens Illyrien.
- För andra betydelser, se Albanien (olika betydelser).
 |
Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2018-10) Motivering: Artikeln innehåller arkiverade källor och delar behöver uppdateras och källbeläggas med aktuella källor, särskilt om ekonomin. Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Republiken Albanien Republika e Shqipërisë |
||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
|
||||||
| Valspråk: Ti Shqipëri më jep nder, më jep emrin shqipëtar (Du Albanien ger mig ära, du ger mig namnet alban) |
||||||
| Nationalsång: Himni i Flamurit (Svenskaː Hymn till flaggan) |
||||||
 |
||||||
| Huvudstad | Tirana | |||||
| Största stad | Tirana (ca 420 280 inv.) | |||||
| Officiellt språk | Albanska | |||||
| Demonym | alban[1] | |||||
| Statsskick | Parlamentarisk republik | |||||
| - | President | Bajram Begaj | ||||
| - | Premiärminister | Edi Rama | ||||
| Nationalförsamling | Parlamentet | |||||
| Självständighet | från Osmanska riket | |||||
| - | Deklarerad | 28 november 1912 | ||||
| - | Erkänd | 28 juli 1913 | ||||
| Yta | ||||||
| - | Totalt | 28 748 km²[2] (143:e) | ||||
| - | Vatten (%) | 4,70 % | ||||
| Demografi | ||||||
| - | 2022 års uppskattning | 2 753 592[3] (135:e) | ||||
| - | 2011 års folkräkning | 2 821 977[4] | ||||
| - | Befolkningstäthet | 95,8 inv./km² (75:e) | ||||
| BNP (PPP) | 2022 års beräkning | |||||
| - | Totalt | 49,827 miljarder USD[5] (120:e) | ||||
| - | Per capita | 17 383 USD[5] (94:e) | ||||
| BNP (nominell) | 2022 års beräkning | |||||
| - | Totalt | 17,942 miljarder USD[5] (130:e) | ||||
| - | Per capita | 6 260 USD[5] (118:e) | ||||
| Ginikoefficient (2021) | ▼ 33,2[6] | |||||
| HDI (2021) | ▲ 0,796[7] (67:e) | |||||
| Valuta | Lek (LK) |
|||||
| Tidszon | UTC +1 | |||||
| Topografi | ||||||
| - | Högsta punkt | Korab, 2 751[8] m ö.h. | ||||
| - | Största sjö | Shkodrasjön , 368[8] km² | ||||
| - | Längsta flod | Drini, 285[8] km | ||||
| Nationaldag | 28 november | |||||
| Nationalitetsmärke | AL | |||||
| Landskod | AL, ALB, 008 | |||||
| Toppdomän | .al | |||||
| Landsnummer | 355 | |||||
Huvudstad är Tirana (557 422 invånare, enligt en folkräkning 2011), som ligger vid floden Ishmi i centrala Albanien. Andra stora städer är Durrësi, Shkodra, Elbasani, Vlora och Korça. Följande är kuststäder: Shkodra, Lezha, Laçi, Durrësi, Kavaja, Lushnja, Fieri, Vlora, Delvina och Saranda.
Den moderna republiken blev självständig efter Osmanska rikets kollaps i Europa. Albanerna hade under nästan fem århundraden varit i centrum av ett imperium där de hade en privilegierad ställning[2] som administratörer och generaler.
Den fria marknadens reformer har öppnat landet för utländska investeringar, särskilt i utvecklingen av energi- och transportinfrastruktur. Albanien är en parlamentarisk demokrati med en övergångsekonomi.[2][9][10]
Albanien är ett utvecklingsland med en öppen och modern marknadsekonomi. Landet var tidigare kommunistiskt med en centralstyrd planekonomi.
Albanien är bland annat medlem i Förenta nationerna, Nato och den centraleuropeiska frihandelsorganisationen Centraleuropeiska frihandelsavtalet men också en av de grundande medlemmarna i unionen för Medelhavsområdet. Albanien ansökte om EU-medlemskap den 28 april 2009[11] och erhöll den 24 juni 2014 kandidatstatus.[12]
De första spåren av mänsklig närvaro i Albanien hittades i byn Xarrë, nära Saranda och i Dajti nära Tirana. De dateras till Mellanpaleolitikum och Senpaleolitikum. Föremålen som hittades i Xarrë inkluderar objekt av flinta, jaspis och djurben medan man i Dajti har hittat ben- och stenverktyg som liknar föremål från Aurignacienkulturen. De paleolitiska fynden i Albanien visar stora likheter med föremål från samma tid som har påträffats i Montenegro och nordvästra Grekland.
Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna sägs härstamma ifrån. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins i Romarriket. Området för det nutida Albanien var vid olika punkter i historien en del av de romerska provinserna Dalmatien (södra Illyrien) och Moesia Superior. Efter Romarrikets delning tillhörde området det östromerska riket. På 900-talet trängde slaverna fram norrifrån, särskilt serberna, som mot slutet av 1100-talet hade bildat ett mäktigt kungadöme, vilket bland annat omfattade hela Albanien. Från mitten av 1300-talet sönderföll det serbiska riket genom osmanernas erövringståg.
Albanerna blev alltmer självständiga i och med att den serbiska statsbildningen blev allt svagare men de tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastrioti, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Efter den osmanska erövringen tvingades en tredjedel av albanerna på massflykt till södra Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482–1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år men behöll under hela denna tid sina egna seder, bruk, kultur och språk.
År 1912 uppnådde Albanien sin självständighet. Drygt 50 procent av albanerna hamnade dock i grannländerna. Albaniens självständighet skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte den preussiske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men ett folkligt uppror tvingade honom att lämna landet redan efter ett halvår.
Efter första världskriget hotades Albanien att ånyo delas upp. Albanerna var emellertid förvarnade och kunde avstyra detta vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter interna stridigheter övertog Ahmet Zogu, en klanledare från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han utropade Albanien till ett kungarike och gjorde sig själv till kung år 1928.
Andra världskriget och därefter
Landet ockuperades 1939 av Italien och därefter av Tyskland 1943. De kommunistiska partisanerna, under ledning av Enver Hoxha, förde en motståndskamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska styrkor.
Efter andra världskriget blev landet en kommunistisk stat under en auktoritär regim fram till 1991 (se Socialistiska folkrepubliken Albanien). Albanien förvandlades till en socialistisk folkrepublik och det enda tillåtna partiet var det albanska arbetets parti. Redan efter några år blev relationerna till Jugoslavien och Sovjetunionen mycket spända. På 1970-talet upprätthölls goda förbindelser endast med Kina, men dessa försämrades dramatiskt efter några år. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Flerpartisystem återinfördes men drabbades av en kris efter rapporter om valfusk 1995.
Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") utarmade 1997 en stor del av befolkningen och i slutet av mars det året utbröt ett uppror, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av inbördeskrig och sammanbrott. Därefter har Albanien stabiliserats.
Albanien består främst av mycket bergig terräng. Det högsta berget är Korab som mäter 2 751 meter över havet.[8] Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het, torr sommar och sval, regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 mm regn och snö årligen. Bergen är delvis skogbeklädda. Karavasta är en lagun i södra Albanien.
Statsöverhuvudet kallas president och väljs av folkförsamlingen Folkförsamlingen innefattar 140 deputerade, varav 100 väljs direkt genom absolut majoritet av rösterna och 40 tillsätts av partierna enligt proportionalitetsprincipen. Presidenten utser dess ordförande, premiärministern. De andra ministrarna nomineras av presidenten efter ordförandens rekommendationer. Ministerrådet måste slutligen godkännas av folkförsamlingen.
Albanien har befunnit sig i ett politiskt dödläge sedan valet i juni 2009 då Sali Berisha utropade sig som segrare.[13] Socialistpartiet förlorade valet knappt. De vägrar delta i arbetet i parlamentet, eftersom Demokratiska partiets ledare, premiärminister Sali Berisha vägrar gå med på Socialistpartiets krav på att rösterna räknas om[14][15]. I slutet av april 2010 inledde 22 av Socialistpartiets folkförsamlingsledamöter samt ett 100-tal anhängare en 19 dagar hungerstrejk i protest mot det politiska dödläget[16]. EU-parlamentariker försöker nu medla mellan de olika politiska partierna. Det politiska dödläget hindrar Albanien i dess strävan att bli EU-medlem och att uppnå visumfrihet till Schengenområdet.
Administrativ indelning
Albanien är indelat 12 prefekturer (albanska: qarqe / qarqet). Dessa är i sin tur indelade i 61 kommuner (albanska: bashki / bashkitë).
|
|
Albanien och EU
Albanien erkändes 2000 som ett potentiellt kandidatland för EU-medlemskap. Förhandlingar om stabiliserings- och associeringsavtal inleddes 2003 och undertecknades 2006. 2009 lämnade Albanien in en formell ansökan om att bli medlem i EU. I juni 2014 fick landet status som kandidatland.
Albanien och NATO
Albanien ansökte om medlemskap och blev antaget i Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC) år 1992. Albanien blev medlem i Nordatlantiska församlingen 1993. År 1999 antog Albanien en handlingsplan för medlemskap i NATO. Under 2008 fick Albanien en formell inbjudan till medlemskap i NATO. Landet blev den 1 april 2009 officiellt en fullvärdig medlem av NATO.
Storalbanien
Storalbanien är hos vissa albaner en strävan att grunda en nationalstat som inrymmer alla albanska invånare på Balkanhalvön.
.jpg)
Albaniens ekonomi är omodern, vilket har fått många albaner att under senare år emigrera till Västeuropa. Hälften av befolkningen är lantbrukare och en femtedel av befolkningen arbetar utanför landets gränser. Omkring 17 procent av befolkningen lever på mindre än 16 kronor per dag.[17] Albanien har hög arbetslöshet (14 procent) och utbredd korruption på alla nivåer. Albanien mottar stöd från utlandet, främst från albaner bosatta i Grekland och Italien.[17]
Jordbruket är den viktigaste sektorn och sysselsätter cirka 58 procent av arbetskraften och upptar cirka 21 procent av BNP. Albanien producerar stora mängder vete, majs, tobak, fikon (13:e största producenten i världen)[18] och oliver. Exporten uppskattades 2007 av CIA World Factbook till 1 miljard US-dollar. Italien tar emot merparten av den albanska exporten (72 procent). Albanien importerar betydligt mer för att klara sina behov, för 4 miljarder dollar 2007. Mest från Italien (28 procent) och Grekland (15 procent).[19]
Japan är ett av de länder som assisterat Albaniens ekonomiska övergång till en marknadsekonomi.
Remittering, hemsändande av pengar från albaner som lever utomlands, är en viktig del av ekonomin som utgör minst en tiondel av Albaniens totala BNP, närmare bestämt en miljard euro.[20]
I mitten av 2000-talet låg tillväxten på i medeltal sex procent årligen men bromsades under Finanskrisen 2008–2009. Dock hade Albanien som ett av få länder i Europa fortfarande positiv tillväxt.[20]
Albaniens BNP är beroende av turismen som växer med besökare varje år.[21]
Turism
Turismen är en av Albaniens största och snabbast växande näringar. Turistsektorn svarade för en tiondel av bruttonationalprodukten. Albanien stängde länge sina gränser för turism. Albanien öppnades någorlunda för turism på 1980-talet. Inledningsvis tilläts endast få att besöka landet, men denna begränsning har senare tagits bort. Turismen upphörde 1997 till följd av folkliga oroligheter, men sedan dess har sektorn återhämtat sig. Turismen påverkades också negativt av Kosovokriget 1999. Regeringen har tagit flera initiativ för att locka fler turister, bland annat har man genomfört skatteminskningar. Stora investeringar har gjorts inom turistsektorn sedan början av 2000-talet. Staten försöker marknadsföra landet som turistmål. Albanien är ett av de mest populära målen för invånare i de närbelägna länderna på Balkanhalvön, men även många västerlänningar semestrar i landet. Den västerländska turistströmningen borde öka drastiskt med ett medlemskap i Europeiska unionen.
Albaniens turism är på ett tidigt stadium i utvecklingen men det finns en avsevärd potential för turismutveckling. Albanien är internationellt sett ett land med konkurrenskraftig fördel inom turistnäringen. Flera internationella turistanläggningar är projekterade. Utländska investerare har varit snabba att undersöka utvecklingsmöjligheter i hotellbranschen vid kusten. Den vidsträckta albanska kusten är en av de mest attraktiva delarna i Albanien och är 479 km lång och i stort sett oexploaterad av turismen. Den albanska staten är engagerad i att utveckla turismen längs kusten på en miljövänlig väg. De nordalbanska bergen och den albanska landsbygden uppvisar potential för vintersportturism respektive agroturism.
Albanien har brister i skidanläggningar men har potential att bli en betytande vintersportcenter och bergen kan locka även sommarturister. Albanien erbjuder besökaren en unik flora och fauna, en mycket bevarad sådan enligt europeiskt mått. I Lonely Planets lista över de tio bästa resemålen för år 2011 listar man Albanien som etta.[22]
Infrastruktur och kommunikationer
Väg- och järnvägsnätet är relativt väl utbyggt, men bergsområdena, speciellt i norr, är fortfarande (2010) svårtillgängliga.[23]
Vägnätet
Efter kommunismens fall år 1991 började Albanien förnya sin väginfrastruktur. Sedan 2000-talet har de senare förbättrats avsevärt, vägarna har uppgraderats till nära europeiska standarder.[24][25] Större städer är kopplade till nya singelkörbanor eller med väl underhållna vägar ärvda från kommunismen. Det finns tvåfiliga förbindelser mellan hamnstaden Durrës, Tirana, Vlorë och Kukës. Landsbygdens statliga segment fortsätter att vara av dålig kvalité eftersom deras rekonstruktion har bara börjat i slutet av 2000-talet. Under 2010 fick den albanska regeringen 50 miljoner euro från EBRD för återuppbyggnaden av vägar på landsbygden.[26] Det största vägprojektet i Albaniens historia är byggandet av Albanien-Kosovo-motorvägen (Durrës-Kukës-Morinë) som förbinder Albanien med Kosovo och en del av motorväg A1. Segmentet innebar sniding av en bergig terräng, och byggandet av en 5,6 km lång tunnel och dussintals broar.[27]
I oktober 2010 meddelade premiärminister Sali Berisha planer på att bygga flera stora motorvägar.[28] Den första stora prioriteringen var slutförandet av motorvägsförbindelsen Tirana-Elbasan. Den andra prioriteringen var avslutandet av Motorvägen Arbër (Rruga e Arbërit) mellan Tirana med Nordmakedonien. Så småningom ska denna väg bli en del av den europeiska korridor 8 som förbinder Albanien med Nordmakedonien och Grekland[29] Den tredje prioriteringen är byggandet av den södra axeln Albanien (Boshti i Jugut) som passerar över centrala och södra delen av landet. När alla tre korridorerna är klar kommer Albanien att ha uppskattningsvis 759 kilometer landsväg som förbinder det med sina grannar. Ett annat pågående projekt är slutförandet av den östra Ring Albanien (Unaza Lindore) går från Valbone, Kukes, Krume och Bulqize till Librazhd.
Alla vägar tillhör albanska vägverket. Regeringen planerar att skapa några avgiftsbelagda motorvägar inom en snar framtid. Albaniens asfalt från Selenice i södra Albanien är känd för sin hållbarhet, eftersom den har använts på vissa schweiziska motorvägar.[29].
Järnväg
Järnvägar finns i Albanien men även de är bristfälligt uppbyggda. Tågen är också gamla och hårt nedslitna. Under 1960- och 1970-talen köptes det in tåg tillverkade i Kina. De är idag helt utslitna och har ersatts med begagnade tåg från framförallt Italien och Österrike. Dessa var i dåligt skick redan när Italien och Österrike sålde dem och de har sedan dess ytterligare slitits hårt. Det albanska järnvägsnätet har endast en anslutning med övriga Europa. Från början var det albanska järnvägsnätet helt isolerat från övriga länder och ingen bana nådde ut över gränsen. Under 1980-talet byggdes en bana från Shkodra som går över gränsen till Montenegro och slutar i Podgorica. När denna bana öppnades för trafik tilläts inte persontåg att trafikera den, vilket innebar att järnvägen i Albanien fortsatte att vara isolerad. Endast godståg har trafikerat linjen och trafiken stoppades 1997 men återupptogs 2002. En öppning av persontrafiken på banan till Montenegro skulle kunna vara en möjlighet att öppna Albanien för fler turister.
Sjöfart
Durrës vid Adriatiska havet är den viktigaste hamnen i Albanien. Övriga hamnar är Shëngjin, Vlora och Saranda och de mindre hamnarna Orikum, Himarë och Porto Palermo. Shëngjin är en stor fiskehamn och Orikum är den enda hamnen för fritidsbåtar.[30]
Från Durrës och Vlora finns det färjeförbindelse till Brindisi, Bari, Ancona, Triest och Venedig i Italien. Saranda i söder har färjeförbindelse med Korfu i Grekland.
Elektricitet
Den elektriska spänningen i elnäten Albanien är nominellt 220 volt växelström, men den är betydligt lägre i småstäder[källa behövs]. De elektriska uttagen i väggen är normalt av samma modell som i övriga europeiska länder, men äldre typer kan också förekomma. Dessa äldre modeller har då två hål som är mycket nära varandra. De är ovanliga på hotell.
Internet
I nästan alla storstäder i Albanien har allmänheten tillträde till internet. Man hittar där ett förhållandevis stort antal internetcaféer. Eftersom telenätet är underutvecklat och följaktligen för långsamt, sker anslutning till internet via satellit. Oavsett typ av system ligger priset per åtkomsttimme omkring 150–200 LEK i dessa caféer.
Folkräkningen den 1 oktober 2011 gav ett resultat på 2 821 977 invånare, en nedgång med 8,0 procent (eller 237 534 invånare) sedan folkräkningen 2001 (då befolkningen uppgick till 3 069 275 invånare).[4] Som förklaring till nedgången anges omfattande emigration och en nedgång i födelsetalen. I 6 765 bostäder kunde folkräkningen inte genomföras då personer vägrat att bli räknade. Den räknade befolkningen uppgick till 2 800 138 personer (varav 1 403 059 män och 1 397 079 kvinnor) och 21 839 beräknades bo i de bostäder där räkningen inte genomfördes.[31][4] En beräkning av samtliga personer i landet (de facto) vid folkräkningstillfället 2011 uppgick till 2 904 780 personer.[32]
Befolkningen i landet utgörs till övervägande delen av albaner. Enligt en folkräkning uppgick de till 98 procent av befolkningen, vilket gör Albanien till ett av Europas mest befolkningsmässigt homogena länder.[33] Minoritetsinslagen utgörs av i söder av greker och ett mindre antal slaver, i huvudsak makedonier som återfinns i östra Albanien, vid gränsen mot Nordmakedonien. En del vlaker och romer finns också samt judar. Den sistnämnda folkgruppen lever i Albanien på grund av att Albanien var det enda ockuperade landet i Europa som vägrade utlämna judarna till ockupationsmakten.[34]
Spädbarnsdödligheten är med europeiska mått hög.[35] På 1990-talet var medellivslängden för män 68,5 år; för kvinnor 74,9 år. Nativiteten var 2,7 barn per fertil kvinna.
Den albanska befolkningen är uppdelad i två huvudgrupper: geger i norr (ned till floden Shkumbin) och tosker i söder. Gegerna utgör två tredjedelar av befolkningen. Gegerna och toskerna talar varsin dialekt av albanskan: gegiska respektive toskiska.
Språk
Officiellt språk i Albanien är albanska, som bildar en egen gren av de indoeuropeiska språken. Små minoriteter har grekiska, makedonska och andra balkanspråk som modersmål.
Religion
Albanien är ett av de få länderna i Europa med en muslimsk majoritet. Men bland albanerna finns också kristna minoriteter och människor som är ateister. Religionsfrihet garanteras i författningen.
Vid den officiella folkräkningen 2011 bekände sig 57 procent till islam, 10 procent var katolskt kristna, 7 procent ortodoxt kristna, 2 procent bektashier och 12 procent övriga. Dessa inkluderade både övriga religiösa samfund och ateister. Nästan 14 procent av invånarna avstod att svara på frågan om religionstillhörighet.[36]
En annan internationell icke-statlig statistisk undersökning (IPSOS) från 2011, där kategorierna inte var förutbestämda, gav en något annan procentfördelning: Islam (inklusive bektashi) 70 procent, ortodox kristendom 17 procent, romersk-katolsk kristendom 6 procent samt icke-religiösa och ateister 3,8 procent. Trots skillnaderna, inte minst vad gäller storleken på gruppen ortodox kristna, visar båda undersökningarna att andelen kristna totalt har gått ned sedan tiden före kommunismen. 1945 hade landet 73 procent muslimer, 17 procent ortodoxa och 10 procent katoliker.[36]
Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, förutom de katolska albaner som på 1400-talet flydde till Italien. Där kallas de än idag för arbëresher och talar en ålderdomlig albanska. Senare kom olika dervischordnar till Albanien, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat (se statsateism), och därmed förbjöds all offentlig och privat religionsutövning. Religionsförbudet upphävdes 1990.
Utbildning
Albaniens nioåriga grundskoleutbildning är obligatorisk och avgiftsfri.[37] För vidare studier finns gymnasium, fackskola, yrkesskola och flera högskoleutbildningar. Tiranas universitet grundades år 1957.
Analfabetismen i Albanien, som länge har varit hög, sänktes dramatiskt av kommunisterna. I början av 1990-talet beräknades runt 10 procent av befolkningen vara analfabeter. Skolgång är obligatorisk för barn mellan sex och fjorton års ålder. År 1990 gick 96 procent av alla barn i skolålder i grundskolan och 70 procent valde att vidareutbilda sig. Albanien har flera universitet, däribland Tiranas universitet (grundat 1957).
Kommunisterna uppmuntrade utbildning för kvinnor och 1990 utgjorde kvinnor 45 procent av de som vidareutbildade sig (i jämförelse med 40 procent 1970) och 50 procent av studenterna vid högre utbildning (i jämförelse med 33 procent 1970). Under kommunisternas styre var utbildning också ett sätt att indoktrinera studenterna i den kommunistiska ideologin. Innan man började i gymnasiet var man tvungen att arbeta ett år. När man var klar med sin utbildning var man tvungen att arbeta ännu ett år för att sedan göra militärtjänst. När kommunistregimen föll tog man bort den politiska och ideologiska skolningen från utbildningarna och ämnen som demokrati och mänskliga rättigheter tillkom.[37] Dock fick skolorna fortfarande stora stöd från staten. Man tog också bort arbets- och militärtjänstgöringskraven.
Vård
Enligt Euro Health Consumer Index 2009 är det lättare att komma i kontakt med en läkare i Albanien än i Sverige[38]. Standarden på sjukvård i Albanien utanför de större städerna och på akutsjukvården är dock jämförelsevis låg.[39]
Albanien har varit mer eller mindre isolerat från resten av Europa i flera hundra år, synnerligen under kommunisttiden, som har bidragit till bevarandet av äldre albansk kultur och traditioner. I viss bemärkelse är Albanien ett levande museum från det förflutna, i norra Albanien till exempel är spåren av det hederskultursamhället fortfarande märkbara.[41]
Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.[41]
Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi med gott om sagoväsen. Men den är relativt okänd för västerländsk publik.[41]
En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Lekë Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.[källa behövs]
Det har framhållits att denna tradition säkert hjälpte folk att inte ljuga, stjäla eller förolämpa varandra och skapade sålunda ett slags solidaritet inom de enskilda klanerna och mellan klanerna. Å andra sidan kunde små oförrätter utvecklas till långvariga blodsfejder, som kunde sträcka sig över flera generationer. Främst män är offer eftersom kvinnor omnämns i nedsättande ordalag i de nertecknade Kanun-sedvänjorna och anses därför ovärdiga som hämndobjekt.[42] År 2014 ansågs omkring 3000 albanska familjer vara involverade i blodsfejder och sedan kommunismens fall har detta lett till cirka 10 000 mord.[42]
Albansk folk-isopolyfoni ingår i Unesco:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.
Världsarv
- Berat,
- Butrint, en gammal ruinstad
- Gjirokastër, en gammal osmansk stad
Albanska köket
Många av det albanska kökets lokala maträtter är typiska för Balkan och Medelhavsområdet men några är albanska specialiteter. Det traditionella albanska huvudmålet är lunchen som vanligtvis äts tillsammans med en sallad på färska grönsaker: tomater, gurka, grön paprika, oliver, vinäger och salt.
Konsthantverk
Albanskt broderi är präglat av turkiskt inflytande. Karakteristiskt är broderi med guld- och silvertråd och kulörta pärlor.
Besa
Besa är ett kulturellt albanskt hedersord, som direkt översatt betyder "tro" eller "att hålla löftet" och "hedersord". Ordet kommer ursprungligen ifrån Kanun av Lekë Dukagjini, som är en samling av albanska traditionella seder och kulturella sedvänjor. Besa är en viktig del av en albansk familjs ståndpunkt. Ordet används ofta som ett exempel på "albanianism". Den som bröt sin Besa kunde bli avvisad ifrån sitt samhälle.
Litteratur
Några av de viktigaste poeterna från 1800-talets albanska litteratur var Gjergj Fishta (1871–1940), Naim Frashëri (1846–1900) och Jeronim De Rada (1814–1903). Bland de mest kända företrädarna för den nyare prosan är Fan Noli (1882–1965), Mimoza Ahmeti (1963–) och Anila Wilms (1971–). Kända författare från den albanska socialistiska realismens litteratur är Sterjo Spasse (1914–1989), Dritëro Agolli (1931–2017) och den internationellt kände Ismail Kadare (1936–).
Sport
Albanien är medlem i Uefa, Fifa och Internationella olympiska kommittén.
Europamästerskapen i tyngdlyftning 2013 hölls i Tirana i Albanien.[43]
Fotboll är i dag en av Albaniens största sporter.[44]
Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var även länge känt som Epirus, eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet".[källa behövs]
Albanerna själva kallar sitt land för Shqipëria eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land". Detta går tillbaka till en gammal sägen, enligt vilken albanerna skulle härstamma från en svart örn. En svart dubbelörn på röd botten antogs som fälttecken redan på 1400-talet av Skanderbeg, vilket avspeglas i dagens nationalflagga. Skanderbeg ville förena alla illyrer som levde i söder under ett och samma namn, istället för att vara uppdelade i olika stammar. Detta blev "shqiptaret", nämligen örnens folk.[2]
Albaniens namn härrör troligtvis från en antik folkstam vid namn albanoi. Turkiska källor hävdar att Albaniens namn härrör från folkstammen arberesjer.
Ett av de tidigaste, skrivna bevisen på användandet av ordet "Albanoi" som namn på en illyrisk folkstam i nuvarande nordcentrala Albanien, återfinns i ett verk av Tolomeo från 130 e.Kr.
"Albanopolis" (av Albani) är en plats på Ptolemaioskartan (3.12.20) och även namnet på en mycket gammal släkt, Epitaph vid Scupi, vilken har identifierats som tillhörande Zgërdhershkullefortet i närheten av Krujë i norra Albanien.
"Arbanon" verkar mer vara namnet på en region – "Mats slättland" har föreslagits – än en specifik plats. Förekomsten av ändelsen -esh i ortnamn kan tyda på en mycket tidig förflyttning från högre belägna områden och härrör troligen från latinets -enisis eller -esis. Dessa används som ändelse i ortnamn i området mellan Shkumbin och Mat, med viss koncentration till området mellan Elbasan och Krujë.
Begreppet "Albanoi" kan med tiden ha spritts till andra illyriska stammar och med tiden kommit att bli synonymt med "det albanska folket". Enligt den albanske forskaren Faïk bey Konitza var "Albania" inte helt liktydigt med "Illyria" före slutet av 1300-talet.
Ordet "Alba", eller "Arba" verkar ha samband med staden Arba (idag Rab i Kroatien), i förhistoriska tider bebott av de illyriska "liburnierna", vilka första gången omnämns år 360 f.Kr. Ursprunget till detta namn finns i det illyriska "Arb", som betyder mörk, grön eller skogslik och återfinns i de antika namnen Arba, Arva och Arbia, vilka alla nämns av den tidens kartografer.
Avledningen av namnet "Albania" har avsevärd ålder och kan kanske härledas till det urkeltiska namnet "alb" ('kulle'; jämför alp) eller till det indoeuropeiska albh ('vit'; jämför albino). Uppskattningsvis ett tusen år senare använde bysantinska skrivare orden "Albanon" och "Arbanon" som beteckning för Krujëregionen. Under Angiò på 1200-talet betecknade namnen "Albania" och "Albaneses" hela landet och hela dess befolkning, vilket framgår av åtskilliga uråldriga, albanska verk av exempelvis Budi, Blanco och Pjetër Bogdani.
Det första som berättas om albanerna i deras ursprungsland, arbaniterna av Arbanon i Anna Komnenaområdet (Alexiad 4) är, att problemen i regionen orsakades av normander under ledning av fader Alexios I Komnenos (1081–1118). I "Historia" skriven mellan 1079 och 1080, är den bysantinske författaren Michael Attaliates först med att referera till albanoierna som del i revolten mot Konstantinopel 1043. Han refererar vidare till arbanitaierna (som föremål för hertigen av Durrachium).
De gamla albanska minoriteterna arberesjer och arvaniter (eller 'arberorer') i Italien och Grekland har benämnts vid olika namn under årens gång: arbënuer, arbënor, arbëneshë, arbreshë.
Roten alb- eller arb- är yngre än shqip-, till vilket statens nuvarande namn Shqipëria kan härledas. alb- användes endast under det osmanska herraväldet.
Landets albanska namn, Shqipëria, betyder "Örnarnas land" – därav dubbelörnen på landets flagga och statsvapen – och påminner om den rika förekomsten av dessa fåglar i Albaniens bergstrakter.[45]
| Organisation | Undersökning | Bedömning | Rankning |
|---|---|---|---|
| Heritage Foundation/The Wall Street Journal | Index of Economic Freedom 2019 | 66,5 (Moderately Free) | 52 av 180 |
| Reportrar utan gränser | Pressfrihetsindex 2019 | 29,84 (0 är bäst) | 82 av 180 |
| Transparency International | Korruptionsindex 2018 | 36 (0 är väldigt korrupt-100 väldigt rent) | 99 av 180 |
| FN:s utvecklingsprogram | Human Development Index 2018 | 0,791 - high human development | 69 av 189 |
Gjirokastra är ett av Albaniens världsarv.
En stor moské i Tirana under uppbyggnad. En knapp majoritet av invånarna i Albanien är muslimer.
Llogara är en av Albaniens fjorton nationalparker.
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
