Antikustprincipen
From Wikipedia, the free encyclopedia
Antikust och bryta bygd var två principer som rådde vid byggandet av det rikstäckande stambanenätet i Sverige mellan 1855 och 1894 och i fler länder.[1] Det finns historiska förklaringar, samt ekonomiska, näringspolitiska och militärstrategiska argument för varför man då valde att inte bygga järnväg längs de inre svenska vattenlederna eller längs kusten samt i övrigt sökte sig från större befolkningscentra.
Under tidiga hälften av 1800-talet byggdes en mängd kanaler och slussar i Sverige, bland annat Trollhätte kanal, Södertälje kanal och Göta Kanal. När det blev aktuellt att bygga järnvägar ville man komplementera sjöfarten snarare än konkurrera med den. Avsides bygder som inte kunde dra nytta av närhet till havet eller de inre vattenlederna, kunde därmed ges nya möjligheter till utveckling. Lägre markpriser och större frihet att välja en mer lättarbetad sträckning gör anläggandet billigare. Dessutom, givet järnvägarnas betydelse i händelse av krig, ville militären ha järnvägar som var säkra för landstigningsföretag och fartygsartilleri eftersom flyg inte fanns tillgängligt.