Basutställning
From Wikipedia, the free encyclopedia
Basutställning är en semipermanent utställning, främst på museer, konsthallar eller andra institutioner som bedriver utställningsverksamhet och som förblir oförändrad under en längre tid. Basutställningen planeras så att den kan stå under ett flertal år, upp emot några decennier.[1] Till skillnad från många tillfälliga utställningar som är mer tekniskt experimenterande och upplevelseinriktade har basutställning ett relativt traditionellt och icke-trendigt tilltal när det gäller form, design och innehåll med tyngdpunkt på kanoniserande information och fakta. Basutställningen utgörs vanligen av museernas egna insamlade, dokumenterade och konserverande föremål.[2]
Begreppet infördes i Sverige i slutet på 1960-talet och ersatte det som tidigare hade kallats permanenta utställningar, som ansågs vara missvisande eftersom det antydde oföränderlighet och konservatism. Vid den här tiden pågick debatter på institutionerna och bland medierna där det diskuterades hur de gamla utställningarna skulle förnyas och anpassas till ett föränderligt kultur- och samhällsklimat.[3]