Berlins historia
From Wikipedia, the free encyclopedia
Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad 1990,[1] sedan Östtyskland hade upplösts och de östra förbundsländerna anslutit sig till Förbundsrepubliken Tyskland. Under sin historia har staden haft ett skiftande och dramatiskt öde.
Från de tidiga bosättningarna i området på 600-talet efter Kristus har staden vuxit till en betydande storstad. Från handelsstad på 1200-talet blev den huvud- och residensstad på 1400-talet, då under ätten Hohenzollern som skulle komma att regera staden under 500 år, först som markgrevar av Brandenburg, sedan som kungar av Preussen och slutligen som tyska kejsare. En blomstringstid för staden inleddes i början av 1700-talet under Fredrik I:s styre. Andra viktiga årtal i stadens historia är 1806, då Napoleon I intog staden, 1871, när kejsardömet Tyskland utropades och Berlin blev kejserlig huvudstad, 1918, när monarkin föll och Tyskland blev republik, 1933, när Adolf Hitler tar makten, 1945, när Tredje riket kapitulerade och stora delar av Berlin förstörts i striderna, 1948, när en sovjetisk blockad inleddes, men luftbron räddade Västberlins försörjning, samt 1989–1990, när Berlinmuren föll och Berlin blev det återförenade Tysklands huvudstad.
Idag är Berlin Tysklands största stad med en befolkning som överskrider 3,5 miljoner (2015).[2] Inräknat hela storstadsområdet med Brandenburgförorter är befolkningen omkring 4,4 miljoner (2014).[2][3]