Francisco Ayala
spansk författare / From Wikipedia, the free encyclopedia
Francisco Ayala García-Duarte, född 16 mars 1906 i Granada, död 3 november 2009 i Madrid[10], var en spansk författare. Han var den siste överlevande representanten för Generation 27 som skiftade mellan traditionell och avantgardistisk diktning, en generation dit stora namn som Rafael Alberti, Federico Garcia Lorca, Vicente Aleixandre och Gerardo Diego hörde. Ayala skrev flitigt om det spanska inbördeskriget och tvingades själv i exil efter kriget. I Latinamerika (Argentina, Puerto Rico) blev han känd både som kritiker och som sociologisk forskare och lärare; därpå flyttade han till USA där han länge var universitetslärare i litteratur vid några av de främsta universiteten. Till Madrid återvände han först efter 40 år.
- För biologen, se Francisco J. Ayala.
Francisco Ayala | |
Född | Francisco Ayala García-Duarte 16 mars 1906[1][2][3] Granada[4] |
---|---|
Död | 3 november 2009[5][1][2] (103 år) Madrid[6] |
Medborgare i | Spanien |
Utbildad vid | Universidad Central de Madrid |
Sysselsättning | Författare, advokat, litteraturkritiker, universitetslärare, sociolog, översättare, jurist |
Befattning | |
Professor | |
Arbetsgivare | Universidad Complutense Princeton University New York University |
Barn | Nina Ayala Mallory |
Utmärkelser | |
Premio Nacional de Narrativa (1983)[7] Hedersdoktor vid Universidad Complutense (1989) Miguel de Cervantes-priset (1991) Hedersdoktor vid universitetet i Granada (1994)[8] Prinsessan av Asturiens pris i litteratur (1998) Storkorset av Isabella den katolskas orden (2006)[9] Hijo Predilecto de Andalucía Hedersdoktor vid Balearernas universitet Premio Nacional de las Letras Españolas | |
Redigera Wikidata |
Bland hans mest kända verk finns La cabeza del cordero från 1949 och El fondo del vaso från 1962. På svenska finns två novellsamlingar, översatta av Peter Landelius: Tillvarons ironier (Brutus Östling Symposion, 2006) och Usurpatorerna (Tranan, 2011)