Fri rörlighet för personer
en av de fyra friheterna inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Fri rörlighet för personer är en av de fyra friheterna inom Europeiska unionen och en grundläggande rättighet som ger unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium, i enlighet med de villkor och begränsningar som fastställs i unionsrätten.[1] Till exempel kan en unionsmedborgare resa till en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare för att turista, arbeta eller studera, utan några krav på visum, uppehålls- eller arbetstillstånd.[2] Personer som åtnjuter fri rörlighet omfattas av en likabehandlingsprincip som innebär att de, med vissa begränsningar, har rätt till samma behandling i den mottagande medlemsstaten som dess egna medborgare, särskilt vad gäller rätten att ta anställning eller driva företag samt tillgången till social trygghet. Även tredjelandsmedborgare har i regel rätt till fri rörlighet när de följer med eller ansluter sig till en familjemedlem som är unionsmedborgare och som utövar rätten till fri rörlighet, dock kan visum eller, vid uppehåll i mer än tre månader, ett uppehållskort krävas i dessa fall.
Den fria rörligheten för personer härrör från den fria rörligheten för arbetstagare, som instiftades genom Romfördraget och förverkligades under en övergångsperiod fram till och med slutet av 1960-talet. Den fria rörligheten utökades senare till att omfatta andra ekonomiskt aktiva personer, såsom egenföretagare och arbetssökande. Genom Maastrichtfördraget infördes unionsmedborgarskapet och den fria rörligheten har sedan dess utvidgats till att omfatta alla unionsmedborgare, även de som inte är ekonomiskt aktiva, till exempel turister, studenter och pensionärer.
Den fria rörligheten är villkorad med vissa krav som fastställs i rörlighetsdirektivet; för uppehåll i upp till tre månader gäller endast krav på innehav av ett giltigt pass eller nationellt identitetskort som styrker unionsmedborgarskapet. Rätten att röra sig fritt kan begränsas med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Under vissa omständigheter, till exempel vid brott, kan en person utvisas från den mottagande medlemsstaten och beläggas med återreseförbud.