Förhistoriska brandgravar
olika gravar efter likbränning / From Wikipedia, the free encyclopedia
Förhistoriska brandgravar är gravar som har det gemensamt att de har anlagts efter att kroppen har bränts, i förhistorisk tid oftast på ett bål. Urnefältskulturen under yngre bronsålder tillämpade brandgravskick och gravarna samlades på gravfält, tyska urnenfelder, dvs fält med nedsatta urnor. Likbränning var vanligt under tiden från yngre bronsålder till kristendomens genombrott under vikingatid / tidig medeltid. Det förekom också tidigare under förhistorien men då är gravformerna oklara men fynd av kremerade i form av spridda bränd människoben är relativt vanliga under stenåldern.
Knut Stjernas doktorsavhandling Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern som publicerades i Antikvarisk tidskrift för Sverige / Adertonde delen ger bra definitioner av olika typer av brandgravar :
Med urnebrandgrav menas i denna avhandling en grav bestående av en urna innehållande brända ben och andra lämningar efter likbränningen (bålmörja). Står urnan i en grop, kallas graven urnebrandgrop. Graven är då en primärgrav. Urnebrandgraven kan även vara nedsatt i en samtidig eller äldre gravhög såsom primär eller sekundär urnebrandgrav i hög. Med brandgrop menas en grav, bestående av en i marken urholkad grop, i vilken nedösts ben jämte bålmorja. Är benen och bålmörjan utbredda på ett horisontalt plan kallas graven brandflak. (citat med moderniserat språk).[1]