Gravskick i Sverige
From Wikipedia, the free encyclopedia
Sättet att begrava sina förfäder har växlat mellan tidsepoker och skiljer sig också av religiösa eller geografiska skäl. Syftet kan också skilja sig, alltifrån ett enkelt vilorum till imponerande statussymbol.
Enligt begravningslagen tillåts i Sverige idag huvudsakligen tre gravskick:[1]
- Stoft (=kroppen) eller aska på bestämd plats inte anonym plats
- Placering eller utströende av aska i minneslund
- Spridning av aska på annan plats än begravningsplats
Men fler definitioner är under utredning, då nya skick har utvecklats med tiden.
Kyrkogårdarna i Sverige har ibland skilda gravfält för jordbegravningar, urngravar och askgravar. Det är dock inte ovanligt att urnor gravsätts vid befintliga kistgravar eller i familjegravar för att förena familjemedlemmar. Skillnaden mellan urngrav och askgrav är att gravplatsen i det senare fallet markeras med en mindre sten eller platta och huvudsakligen sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Urngrav är den mer traditionella typen av grav, som i likhet med kistgrav innefattar en yta som kan användas för plantering.
I minneslund sker gravsättning genom att askan grävs ner. Gravsättningen sker utan urna eller med urna i lättförgängligt material. Den enskilda askans identitet registreras inte, däremot kan lägena för nedgrävda askor registreras anonymt för effektiv användning av en begränsad yta. Om minneslunden utgörs av naturmark kan askan i stället strös ut.
Det finns numera ett mindre anonymt gravskick, kallat askgravlund eller asklund. Där gravsätts urnorna eller askorna i grupper (fortfarande anonymt exakt var), med gemensam smyckningsplats, men till skillnad från i minneslunden finns namnskyltar (utförda av förvaltningen) uppsatta vid gruppen. Minneslundar för anonym gravsättning av kistor finns på enstaka kyrkogårdar. Dessa har i vissa fall namnskyltar i likhet med asklundarna.