Herrnhutism
From Wikipedia, the free encyclopedia
Herrnhutismen är en religiös, kristen rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700–1760) gods Berthelsdorf i staden Herrnhut i Oberlausitz (idag i tyska delstaten Sachsen). Zinzendorf gav 1722 skydd åt de så kallade böhmiska bröder, som tvingats fly motreformationen i bland annat Böhmen och Polen, och från denna ort fick alltså rörelsen sitt namn. Det officiella svenska namnet på rörelsens verksamhet i Sverige är Evangeliska Brödraförsamlingen.
- Uppslagsordet ”Brödraförsamlingen” leder hit. För anabaptistsamfundet, se Brödraförsamlingen (anabaptister).
I början anslöt de sig till den lutherska församlingen Berthelsdorf. Efterhand anslöt sig allt fler pietister och separatister till församlingen, vilket skapade konflikter inom denna. Zinzendorf slog sig då själv ned på platsen och införde religiös endräkt genom att skapa vissa religiösa statuter, vilka enhälligt antogs 12 maj 1727. Zinzendorf blev tillsammans med friherre von Wattewille församlingens föreståndare. De nya statuterna och kyrkans omorganisation firades genom en högtidlig nattvardsgång 13 augusti 1727, vilket fortsatt firas som församlingens grundläggningsdag. Herrnhutismen var ursprungligen en inomkyrklig sammanslutning, men tvingades dels genom missionen och dels genom motstånd utifrån 1735 bilda ett eget kyrkosamfund, och införde ett biskopsämbete. Kyrkans namn blev Den förnyade brödrakyrkan. 1736 landsförvisades de ur Sachsen, men sedan bröderna 1746 erkänts som augsburgska religionsförvanter erhöll samfundet statligt erkännande i Sachsen. Samma år erkändes brödraförsamlingen i Storbritannien och dess kolonier, här kallade Unitas fratrum. [1] Årtiondena efter Zinzendorfs död erhöll kyrkan genom flera synoders arbete en fast författning. Drivande var biskopen August Gottlieb Spangenberg. Den på synoden 1775 antagna författningen är den som sedan kommit att bilda grund för den fortsatta verksamheten.[2]
Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen, utan istället det rätta hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Liksom den äldre pietismen är man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism.
Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod- och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (det vill säga de sår på händer, fötter och i sidan som uppstod vid Jesu försoningsdöd på korset).