Hällkista
rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern / From Wikipedia, the free encyclopedia
En hällkista är en rektangulär stenkammare som användes för begravning under den senare delen av neolitikum (yngre stenåldern), en tidsperiod även kallad senneolitikum (2350–1700 f.Kr.). Större hällkistor byggdes och användes in i bronsåldern och efterbegravningar skedde även under järnåldern. Med efterbegravning menas att gravplatsen nyttjats långt senare än under den tidsperiod då en gravhög, ett gravmonument eller en gravkammare uppfördes, alltså senare och under en tidsperiod då gravskicket var ett annat. Hällkistor förekommer dock även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast av mindre format än de neolitiska kistorna.[1][2]
Hällkistan är byggd av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana så kallade takhällar. På orter där tillgång finns på kalksten kan en hel vägg eller taket bestå av en enda hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager. Klumpstenar med slät insida förekommer också som byggnadsmaterial. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena gavelsidan i öster eller söder. Hällkistorna kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög, stensättning eller ett röse.