Offa
From Wikipedia, the free encyclopedia
Offa var från 757 till sin död i juli 796 kung av det anglosaxiska kungariket Mercia, som låg i nuvarande Midlands i mellersta England. Under sin regeringstid utvidgade han sitt rike på bekostnad av kungariket Wessex i södra England. Mercia var under slutet av Offas regering det mäktigaste av de anglosaxiska rikena söder om Humber och de flesta anglosachsiska smårikena erkände Offas överhöghet. Han anses ha eftersträvat att göra slut på smårikenas självständighet under egna kungar.[1][2]
- För Offa i Wales, se Offa, Wrexham.
Offa | |
---|---|
Fantasibild av Offa på ett manuskript från 1300-talet | |
Regeringstid | 757–29 juli 796 |
Företrädare | Beornred |
Efterträdare | Ecgfrith |
Gemål | Cynethryth |
Barn | Ælfflæd Eadburh Æthelburh Æthelswith |
Ätt | Offa |
Far | Thingfrith |
Född | Omkring 747 |
Död | 29 juli 796 Bedford |
Offa var son till Thingfrith och ättling till Eowa, en bror till kung Penda av Mercia, som hade härskat över Mercia ett århundrade tidigare. Offa kom till makten efter en tid av inbördeskrig, efter mordet på Æthelbald, genom att besegra Beornred, en annan tronpretendent. I början av Offas regeringstid är det troligt att han stärkte sin kontroll över folk i Midlands såsom hwiccerna och magonsæterna. Efter år 762, drog han nytta av oroligheterna i kungariket Kent och etablerade sig som överherre. Kring år 771 hade han även tagit kontroll över kungariket Sussex, även om hans maktposition utmanades i båda rikena. På 780-talet utökade han sin makt i större delen av södra England, genom att alliera sig med Beorhtric av Wessex, som gifte sig med Offas dotter Eadburh. Offa återfick även makten helt i de sydöstra delarna av England. Han blev även överherre över East Anglia, och lät halshugga kung Æthelberht II av East Anglia år 794, kanske för att denne hade gjort uppror mot honom.
Offa var en kristen kung, men han kom i konflikt med kyrkan, och särskilt med Jaenberht, ärkebiskop av Canterbury. Offa lyckades övertyga påve Hadrianus I att dela upp ärkestiftet Canterbury i två delar och skapade därmed ärkestiftet Lichfield. Offa kan ha gjort detta för att han ville att en ärkebiskop skulle välsigna hans son Ecgfrith av Mercia som kung, och det är möjligt att Jaenberht vägrade att utföra ceremonin, vilken ägde rum år 787.
Det finns många mynt kvar från Offas regeringstid. Dessa mynt visar eleganta avbildningar av honom, och den artistiska kvaliteten på bilderna är högre än den är på samtida frankiska mynt. Vissa av hans mynt har porträtt av hans maka, Cynethryth – den enda anglosaxiska drottning som någonsin porträtterats på ett mynt. Endast tre av Offas guldmynt finns bevarade. Ett mynt är en kopia av en abbasidisk dinar från 774, och har en arabisk text på den ena sidan och texten "Offa Rex" på den andra. Det är osäkert hur dessa mynt har använts, men de kan ha präglats för att användas som gåvor till Rom.
Många historiker, bland andra Stenton och Hunter Blair, betraktar Offa som den mäktigaste anglosaxiske kungen före Alfred den store.[3][4] Hans makt sträckte sig aldrig till Northumbria, även om han gifte bort en dotter, Ælfflæd, till den northumbriska kungen Æthelred I år 792. Hans regeringstid betraktades en gång i tiden av historiker som del av den process som ledde till ett enat England, men den uppfattningen är inte längre en majoritetsuppfattning.[5] En nutida historiker, Keynes, anser att "Offa drevs av maktlust, inte av en vision om ett enat England: och han efterlämnade ryktbarhet, inte ett arv." [5] Offa avled år 796 och efterträddes av sonen Ecgfrith, som regerade i mindre än fem månader innan Coenwulf av Mercia blev kung.