Romerska riket

kulturell och politisk enhet som utgick från Rom 753 f.Kr.–476 e.Kr. / From Wikipedia, the free encyclopedia

Romerska riket, romarriket, romerska civilisationen eller antikens Rom var en kulturell, militär och politisk enhet som utgick från staden Rom och så småningom kom att dominera hela medelhavsområdet och stora delar av Europa. Antiken är namnet på perioden cirka 800 f.kr500 e.Kr. inom den grekiska och romerska historien.[1] Den romerska kulturen anses vara en av dem som spelat störst roll i världshistorien.[2][3]

Quick facts: ...
Romerska riket
Imperium Romanum
IMPERIVM ROMANVM
(latin)

Enl. traditionen 753 f.Kr.–476 e.Kr.

Flagga

Valspråk: Senatus Populusque Romanus (SPQR)
Senaten och det romerska folket
Romerska riket som störst 117 e.Kr., under Trajanus.
Romerska riket som störst 117 e.Kr., under Trajanus.
Huvudstad Rom, 753 f.Kr–330

Konstantinopel, 330–476 (fortsatt till 1453 i öst)

Språk Latin samt grekiska i öst efter 610
Religion Romersk religion och kejsarkult till och med 380 e.Kr. därefter kristendom.
Statsskick Mytologiskt kungadöme enl. traditionen 753 f.Kr.509 f.Kr.

Republik 509 f.Kr.27 f.Kr.
Kejsardöme 27 f.Kr.476

Sista kejsare Romulus Augustulus i väst, Konstantin XI Palaiologos i öst.
Bildades Enl. traditionen 753 f.Kr.


Upphörde 476
  upphörde genom Det västromerska rikets fall.
  uppgick i Bysantinska riket
Areal 2 750 000 km² (25 f.Kr.),
4 200 000 km² (50),
5 000 000 km² (117),
4 400 000 km² (390) km²
Folkmängd 56 800 000 (25 f.Kr.),
88 000 000 (117)
Valuta solidus, aureus, dinar,
sestertius, as
Close

Enligt traditionen grundades Rom av tvillingarna Romulus och Remus år 753 f.Kr.[4] Fram till år 509 f.Kr. var romarriket ett kungadöme och därefter en republik som mellan 44 och 27 f.Kr. gradvis omvandlades till ett kejsardöme. Det romerska kejsardömet delades år 395 e.Kr. i Västrom och Östrom. Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes år 476 e.Kr. Den östra rikshalvan, det östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket, levde kvar under medeltiden ända fram till år 1453 e.Kr., då de turkiska osmanerna erövrade Konstantinopel. De svenska benämningarna romerska riket och romarriket avser dock normalt endast den antika perioden då Rom var maktcentrum.

Under sin första tid var Rom en kungastyrd stadsstat som vi i dag inte vet så mycket om men som enligt den gängse romerska historieskrivningen leddes av sju kungar. Den siste av dem, den etruskiske Tarquinius Superbus, avsattes år 509 f.Kr. då den romerska republiken grundades.

Republikens första tid präglades av motsättningar mellan bördsaristokratin (patricierna) och den stora befolkningsmajoriteten (plebejerna), något som gradvis löstes genom att även plebejer kunde väljas till ämbeten och ingå i senaten. De olika städerna och byarna i närområdet låg ofta i fejd med varandra, och under 300-talet erövrade Rom allt större delar av den Apenninska halvön. De besegrade gjordes till medborgare eller allierade med skyldighet att bidra med soldater till Roms växande krigsmakt.

År 264 f.Kr. kontrollerade Rom hela det italienska fastlandet söder om Poslätten. Den största militära utmaningen under denna tid kom från staden Karthago i Nordafrika. Mellan åren 264 och 146 f.Kr. fördes de tre så kallade puniska krigen mellan dessa makter. Det sista kriget slutade med att Rom brände ned Karthago med marken och att romarna, som en symbolisk handling, plöjde upp marken och spred salt i jorden så inget skulle kunna växa där.[5] De överlevande männen, kvinnorna och barnen togs tillfånga och gjordes till slavar.

År 83 f.Kr. utbröt ett inbördeskrig mellan de två generalerna Lucius Sulla och Gaius Marius. Sulla invaderade Rom och utropade sig själv till diktator, men avgick efter två år. År 60 f.Kr. bildade Julius Caesar, Pompejus och Marcus Licinius Crassus ett triumvirat som innebar att de tre delade på makten. Stridigheter utbröt dock mellan de tre och Caesar kunde, efter att ha besegrat sina konkurrenter, styra riket som diktator från 47 f.Kr. till 44 f.Kr. då han mördades av sina rivaler. Han hade redan innan utsett sin syster Julias barnbarn Gaius Octavius till sin efterföljare på tronen. Octavius styrde framgångsrikt romerska riket i femtiosex år; han stabiliserade gränserna, omstrukturerade den statliga administrationen, förbättrade infrastrukturen, underlättade handeln och genomförde betydelsefulla kulturella projekt. År 27 f.Kr. gav senaten honom namnet Augustus som betyder ”helig” eller ”ärevärdig”. Detta markerar övergången från republik till kejsardöme i Roms historia.[6] Från och med denna tidpunkt är Rom ett enat imperium med makten i händerna på kejsaren.

Kejsartiden brukar indelas i principatet och dominatet. Principatet, som sträcker sig mellan 27 f.Kr. och 284 e.Kr., har fått sitt namn från kejsarens beteckning princeps senatus (”förste man i senaten”). Dominatet varade under perioden 284476 e.Kr. År 324 blev kristendomen officiellt erkänd och en rikskyrka grundades. Romarriket plågades vid denna tid av oroligheter kring gränserna. Efter ett stort antal krig och invasioner avsattes slutligen den sista västromerska kejsaren år 476 av germanen Odovakar. Östromerska riket skulle dock komma att bestå ända till 1453.