Ryska inbördeskriget
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ryska inbördeskriget (1917–1922) var ett krig som utspelades efter att den ryska provisoriska regeringen genom oktoberrevolutionen upplösts och ersatts av en ny under dominans av bolsjevikpartiet. Sovjetiska styrkor tog först makten i Petrograd (Sankt Petersburg) och fick därefter kontroll över hela Ryssland.
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Ryska inbördeskriget | ||||||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Medurs uppifrån: Soldater ur Donarmén 1919; en vit infanteridivision i mars 1920; soldater ur 1:a kavalleriarmén; Leo Trotskij 1918: hängda arbetare i Jekaterinoslav av tjeckiska trupper, april 1918. | ||||||||||||
| ||||||||||||
Stridande | ||||||||||||
Prokommunistiska styrkor: Bolsjevikpartiet (inte vid makten förrän 7 november 1917) Sovjetunionen (från 30 december 1922) Röda gardet och senare Vänster-socialist-revolutionärerna (1917) |
Antikommunistiska styrkor
Ryska republiken (till 7 november 1917)
Allierad intervention (1918–1922): Lokala nationalistiska rörelser, nationalstater och decentraliserade rörelser Vänster-socialist-revolutionärerna (1918) |
Centralmakterna (1917–1919): Österrike-Ungern Tyskland Baltisktyska nationalkommittén Osmanska riket | ||||||||||
Styrka | ||||||||||||
3 000 000[1] | 2 400 000 vita ryssar, 155 000 i den allierade interventionen. | Uppskattningsvis flera hundra tusen | ||||||||||
Förluster | ||||||||||||
1 212 824 förluster
Uppgifterna är ofullständiga.[1] |
Minst 1 500 000 | ? |
De huvudsakliga striderna skedde mellan den bolsjevikiska Röda armén, ofta i tillfälliga allianser med andra vänsterorienterade prorevolutionära grupper och med styrkorna i Vita armén, de löst allierade antibolsjevikiska styrkorna. Många utländska arméer krigade mot Röda armén, i synnerhet de allierade styrkorna, och många frivilliga utlänningar kämpade på båda sidor av det ryska inbördeskriget. Det polsk-sovjetiska kriget ses ofta som en krigsskådeplats i konflikten. Andra nationalistiska och regionala politiska grupper deltog också i kriget, inklusive den nationalistiska ukrainska Gröna armén, anarkistiska ukrainska Svarta armén och Svarta gardet, och krigsherrar som Roman Ungern von Sternberg.
De mest intensiva striderna ägde rum 1918-1920. Större militära operationer avslutades den 25 oktober 1922 när Röda armén ockuperade Vladivostok som tidigare innehades av den provisoriska Priamurregeringen. Den sista enklaven av de vita styrkorna var distriktet Ajano-Majskij på Stillahavskusten, där general Anatolij Pepeljajev inte kapitulerade förrän den 17 juni 1923.
I sovjetisk historieskrivning har tidsperioden av inbördeskriget traditionellt definierats som 1918-1921, men krigets skärmytslingar sträckte sig faktiskt från 1917 till 1923.[2]