Vattenhårdhet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Vattenhårdhet är ett mått på hur mycket mineraler vattnet innehåller, främst är det kalcium- och i mindre omfattning magnesiumjoner som avses. Vatten med en hög halt av dessa joner kallas hårt vatten. Vatten med låg halt av dessa joner kallas mjukt vatten.
Hårt vatten är normalt inte hälsoskadligt för djur och människor, men det kan orsaka problem vid annan användning av vattnet. I vattenkokare kan till exempel hårt vatten resultera i att kalkavlagringar bildas. I ångpannor kallas sådana avlagringar för pannsten och leder till förluster i nyttiggjord energi eftersom pannstenen leder värme 37 gånger sämre än järn. [1] För att motverka detta används antipannstensmedel, till exempel soda. Med tvål bildar hårt vatten så kallad kalktvål, det vill säga svårlösliga salter av fettsyror från tvålen och kalciumjoner.
I Sverige anges vattenhårdhet i tyska hårdhetsgrader, °dH (°dH = grad deutscher Härte), där 1 °dH motsvarar 10 mg kalciumoxid (CaO, kalk) per liter vatten.[2] Andra måttenheter för vattenhårdhet är franska hårdhetsgrader (fH = TH), där 1° motsvarar 10 mg "kolsyrad" kalk (kalciumkarbonat, CaCO3) per liter vatten = 0,56 °dH, och engelska hårdhetsgrader (Clarke = eH), där 1° motsvarar 14,3 mg kalciumkarbonat per liter vatten = 0,8 °dH. [1]