Digraf

Den här artikeln handlar om Tvestaviga fonem. För begreppet inom grafteori, se Riktad graf.

Digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem),^[1] till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus.

Digraf

”Ll” i katalanska (uttal: IPA: /lj/) är en digraf.

Betydelse – tvestavigt ljud Exempel – lj – ”ljud” sj – ”själ” tj – ”tjock” Relaterat – ligatur (samskriven digraf) trigraf (trestavig digraf)

Digraf ska skiljas från den snarlika termen ligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel är æ (från a och e) och œ (från o och e)^[1] samt typografiska sammanskrivningar med bland annat f (exempel: fi och fl). Även en del vanliga svenska bokstäver har ursprung som ligaturer (w ur v och v; även å ur a och o)

Svenska

Digrafer i svenskan

Ett antal ljud (fonem) skrivs i standardsvenska språket i form av digrafer. Nedan listas några av dessa:

j-ljud

• dj – ”djup”, ”djur”, ”djuver”, djävlar”
• hj – ”hjärna”
• lj – ”ljud”, ”ljus”, ”ljung”

ng-ljud

• ng – ”ingen”, ”äng”

o-ljud

• ou (lånord från franska)
• oo (lånord från engelska)

s-ljud

• sc – ”scenario”

sje-ljud

• ch – ”chef”, ”chaufför”
• rs – orsak, värst
• sh – ”shilling”, ”shock”
• sj (äldre: si) – ”sjal”, ”sju”, ”sjö”
• sk – ”skikt”

tje-ljud

• kj – ”kjol”
• tj – ”tjur”, ”tjäder”, ”tjäna”

ä-ljud

• ae (ofta i namn) – ”Aethel”

ö-ljud

• oe (ofta i namn) – ”Boelke”

En variant av digraf är dubbelskrivna konsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem^[a] och ofta syns efter kort vokal.

Frikativa digrafer i svenskan

I äldre tid fanns flera frikativa digrafer:

• frikativt b: bh, /β/
• frikativt d: dh, /ð/
• frikativt g: gh, /ɣ/
• frikativt t: th, /þ/

Dessa förekommer än arkaiskt i vissa stavningar men uttalas då främst icke frikativt. De förekommer än frikativt i språkforskning för att skriva ut frikativa fonem med det latinska standardalfabetet och används även i ortografin för vissa fornspråk såsom yngre fornsvenska.

Trigrafer i svenskan

Fördjupning: Trigraf

Ett relaterat begrepp är trigraf, som är tre bokstäver som bildar ett ljud.^[2] Här är några exempel ur standardsvenska:

• sje-ljud:
  • sch – ”schack”
  • skj – ”skjorta”, ”skjul”, ”skjuta”
  • ssi – ”diskussion”
  • stj – ”stjärna”

Betecknen trigraf finns i svensk skrift sedan 1867,^[3] medan digraf först användes i svensk skrift 1828.^[4]

Se även

• ligatur

Kommentarer

1. Dubbelskrivna konsonanter i standardsvenska kan vara längre fonetiskt sett, men det finns ingen fonematisk skillnad mellan långa och korta konsonanter. I exempelvis finska motsvaras dubbelskriven konsonant dock av en förlängning även av konsonantljudet, som kan kontrastera med kort konsonant i minimala par.