Franska ockupationszonen

Den Franska ockupationszonen var en av de fyra ockupationszoner som bildades efter Nazitysklands villkorslösa kapitulation och upplösning i slutet av andra världskriget 1945.

Den franska ockupationszonen, 8 juni 1947 - 22 april 1949

Ockupationszonerna i Berlin.

Segrarmakternas inbördes indelning av efterkrigs-Tysklands ockupationszoner definierades i Londonprotokollet. I dessa ingick dock inte Berlin (Stor-Berlin), som utgjorde en särskild, gemensamt ockuperad del men delades in i sektorer för respektive ockupationsmakts förvaltning.^[1][2][3]

Som för alla zoner, låg huvudorten officiellt i Berlin. I praktiken den franska militärregeringen i Baden-Baden.^[3]

Området kom 1949 att bli en del av den nybildade staten Västtyskland, med undantag av Saar som införlivades i Västtyskland först 1957.

Utsträckning

Den franska ockupationszonen omfattade följande områden:

• Den bayerska provinsen Rheinpfalz;
• Regeringsområdena Koblenz och Trier, som ingått i den preussiska Rhenprovinsen;
• Regeringsområdet Montabaur, som tillhört den preussiska provinsen Nassau;
• Den preussiska provinsen Hohenzollern;
• De hessiska provinsen Rheinhessen (utom en liten del öster om Rhen);
• De delar av Baden och Württemberg som låg söder om motorvägen A8;
• Birkenfeld, som varit en sydlig enklav tillhörande Fristaten Oldenburg;

Fram till 1946 ingick också Saarland i den franska ockupationszonen.

Berlinsektorn

Franska trupper anlände till Berlin 12–14 augusti 1945.^[4] Deras Berlinsektor omfattade från och med den 13 augusti stadsdelsområdena (Bezirke) Wedding och Reinickendorf.^[5][2]

Västtyskland

Inför bildandet av den västtyska staten 1949, bildades förbundsländerna Rheinland-Pfalz, Württemberg-Hohenzollern och Südbaden. Tillsammans med förbundsländerna i den brittiska och i den amerikanska zonen, bildade de Förbundsrepubliken Tyskland, informellt ofta kallat Västtyskland.

År 1952 slogs Württemberg-Hohenzollern och Südbaden ihop med det nybildade förbundslandet Baden-Württemberg.

Ockupationszonerna i det västtyska området kvarstod under en övergångstid med ökande självständighet för den nya staten, och upplöstes efter ikraftträdandet av Parisfördragen i maj 1955.^[6]