Klorofyll d

Klorofyll d är en form av klorofyll som upptäcktes av Harold Strain och Winston Manning 1943.^[1][2] Det förekommer hos en del marina rödalger och cyanobakterier och används för att absorbera solenergi för fotosyntesen.^[2] Klorofyll d har sin absorptionstopp vid ungefär 720 nm (in vivo); det vill säga i nära infrarött och just utanför det synliga området.^[2] 1996 uppäcktes en cyanobakterie, Acaryochloris marina, av Shigeto Miyachi, som hade över 90% klorofyll d (resten var klorofyll a).^[2] Klorofyll a är normalt den primära elektrondonatorn till elektrontransportkedjan i fotosyntesen, men hos A. marina har klorofyll d ersatt klorofyll a åtminstone i fotosystem I.^[2] Att klorofyll d absorberar ljus av längre våglängder gör det lämpligt för fotosyntetiserande organismer på större djup där det inte finns så mycket ljus i det synliga området.^[3]

Klorofyll d
Kemisk formel	C54H70MgO6N4
CAS-nummer	519-63-1
SMILES	CC(C)CCC[C@@H](C)CCC[C@@H](C)CCCC(\C)=C\COC(=O)CC[C@H]6[C@H](C) C=5/C=C/2\N\1[Mg]n4c(\C=C\3/N=C(/C=C/1C(\C=O)=C\2\C)C (/C)=C/3/CC)c(C)c7c4\C(=C6/N=5)[C@@H](C(=O)OC)C7=O
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Strukturskillnaden mellan klorofyll a och klorofyll d är att klorofyll a har en vinylgrupp på position C-3 i klorinringen medan klorofyll d har en aldehydgrupp där.

Strukturmodeller av klorofyll d.