Severo Ochoa

Severo Ochoa, född 24 september 1905 i Luarca, Asturien, död 1 november 1993 i Madrid, var en spansk-amerikansk biokemist.

Severo Ochoa
Severo Ochoa, 1958.
Född	24 september 1905[1][2][3] Ḷḷuarca[4], Spanien
Död	1 november 1993[1][2][3] (88 år) Madrid
Medborgare i	Spanien och USA
Utbildad vid	Universidad Central de Madrid New York University School of Medicine Universidad Complutense Instituto San Isidoro[5]
Sysselsättning	Läkare, biokemist, universitetslärare, författare
Arbetsgivare	New York University Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg Centro de Biología Molecular Severo Ochoa University of Washington Universidad Autónoma de Madrid
Utmärkelser
Grand Prix Charles-Leopold Mayer (1955) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1959)[6][7] Utländsk ledamot av Royal Society (1965)[8] Hedersdoktor vid universitetet i Granada (1967)[9] Hedersdoktor vid Oviedos universitet (1967)[10] Storkorset av Folkhälsoorden (1977)[11] National Medal of Science (1979) Hedersdoktor vid Valencia Universitet (1985)[12] Hedersdoktor vid Malagas universitet (1987)[13] Hedersdoktor vid Baskiens universitet (1988) Hedersdoktor vid Universidad de Valladolid (1988)[14][15] Hedersdoktor vid Universitetet i Miami (1989)[16] Asturiens guldmedalj (1990)[17] Hedersdoktor vid Santiago de Compostela Universitetet (1991)[18] Hedersdoktor vid University of Las Palmas de Gran Canaria (1996)[19] Hedersdoktor vid Universidad de Alicante
Redigera Wikidata

Severo Ochoas monument i Madrid.

Biografi

Ochoa avslutade sin grundutbildning med en medicinsk examen sommaren 1929 och bestämde sig för att flytta utomlands för att få ytterligare forskningserfarenhet. Hans tidigare arbeten ledde till en inbjudan till att arbeta vid Otto Meyerhofs laboratorium vid Kaiser-Wilhelm-Institut für Biologie i Berlin.

År 1930 flyttade Ochoa gick tillbaka till Madrid för att slutföra forskning för sin med. doktorsavhandling, som han försvarade samma år. Han fortsatte följande år sin forskning vid London National Institute for Medical Research, där han arbetade med Sir Henry Dale. Detta arbete innefattade forskning om enzymet glyoxalas och blev av stor betydelse för hans fortsatta karriär.

År 1942 utsågs han till Research Associate i medicin vid New York University School of Medicine och blev senare biträdande professor i biokemi (1945), professor i farmakologi (1946), professor i biokemi (1954), och ordförande för Department of Biochemistry.

År 1959 mottog han tillsammans med Arthur Kornberg Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina studier av ribonukleinsyra, RNA, och biosyntes av desoxyribonukleinsyra, DNA.